När nattens slöjor sig sänka ned
och fjällen i skuggor hölja,
då sömmar solen purpurbård
och intet kan solen dölja,
ty sol dröjer kvar över fjällen.

Och famnar natten en strimma sol,
då glimmar guld i dess sköte,
då slumrar dagen i nattens famn
i underbart, härligt möte.
Och sol dröjer kvar över fjällen.

Och faller över mitt liv en gång
de glänsande solskens flöden,
och slut's jag sedan i nattens famn,
mig solen följer i döden.
Och sol dröjer kvar över fjällen.