När solen sjunker i eld och lågor
och skymning faller på västervågor,
då kommer vännen, som mig har kär.
            Och vill du veta,
            hvad han månd' heta,
så får du gärna vid stranden leta,
jag skref hans namn uti skummet där.
      Vackra visor ä' inte långa,
      vackra visor ä' inte många...
            Men än ett år
            han nog vänta får,
      jag låter inte lätt mig fånga.

Och om det här inga ögon vore,
jag tog en båt och till honom fore,
den stackarn sträfvar ju dagen lång;
            så ror han trägen
            den långa vägen,
men tänk! — då blefve han visst förlägen,
jag tror jag vågar det för en gång.
      Vackra visor jag ville sjunga,
      vackra visor i dagens tunga
            för vännen min
            med troget sinn' —
      och lefva medan vi ä' unga.

Men se, där ligger ju länge sedan
hans båt vid brygga — han kommit redan!
O du min store... hvad jag blir rädd!
            Jo, det var tacken!
            Han står på backen
hos far och språkar... med hatt på nacken,
i splitter nya kavajen klädd.
      Vackra visor... hvad hjärtat pickar!...
      vackra visor... och far han nickar.
            Se så, jag tror
            de gå in till mor,
      och sedan efter mig man skickar!

O, den som nu kunde höra orden!
Jag ville gömma mig under jorden,
jag ville dölja mig djupt i skog.
            Men jag får stanna,
            för moster Anna
står re'n i dörrn... hvad de gjort sig granna!...
hon vinkar åt mig, — jag kommer nog.
      Vackra visor... Jo, nu det gäller,
      få se om inte jag modet fäller.
            Jag vet ej hvad...
            Jag är inte glad,
      men inte vill jag gråta heller.