I kammaren sitter kaplanens vif,
och sanden i glaset förrinner . . .
Därute blåser en hvinande storm,
och glöden på härden växla form,
medan brasan till aska brinner.
Hon vaggar med foten det späda lif
och sjunger sakta och spinner.

»Vyssa, vyssa liten kind,
ute hviner vintervind
  öfver is och öfver drifvor.
Våren kommer dock en gång,
kommer snart med fågelsång,
  solig sky och väna vifvor.

Vyssa, vyssa hjärteguld,
mor skall bedja Gud, att huld
  lyckan han åt far vill råda.
Far i fjärran beder nog
aftonbön i öde skog,
  beder nog för sina båda.

Vyssa, vyssa liten vän,
far skall komma snart igen,
  kyssa mor och kyssa gossen.
Vyssa, vyssa barnet mitt!
Ute ligger allt så hvitt
  under klara stjärneblossen.

Vyssa, vyssa skatten min,
rid i drömmens rike in,
  vyssa, vyssa mor skall vaka.
Dröm att vackra änglar små
vänligt dig till mötes gå —
  och kom morgnad sen tillbaka!»

Men dunklet det sjunker allt djupare ned,
och månen i moln sig gömmer,
och timmarne skrida sin tysta led . . .
Om sin hjälte hon drömmer.