Än mörkrets furste egde makt,
Än menskan i stoftet sig böjde;
Ty natten så lång i bojor lagt
Den arma Judestam.

I träldom och synd sig böjde
Guds folk, nu till umdergång bragt.
Ej mer något hopp sig röjde,
blott träldomens nöd och skam.

Då sänkte han en vänlig strimma,
En sol blick frånsitt öga ner.
Ett himmelskt ljus i mörkrets dimma
För syndarn, som om räddning ber.

Nu mörkrets välde lyktathar,
S'en Herren sitt "varde" har talat,
Och Israels folk som förkrossadt var,
Har Herren, har Herren hugsvalat.

Mång tusende år i sorger och qval,
Så lydde de stränga orden,
Skall Adams barn från dal till dal,
I mörker irra kring.

Nu synden blef mäktig på jorden,
Och menskan med ånger och qval
Från Eden var landsflygtig vorden,
En främling på jordens ring.