Farväl! farväl! o, om jag finge
Blott kvar uti ditt minne stå,
Med hvilken himmelsk tröst jag ginge
Ifrån din hulda sida då!
Jag ville ingen tron begära,
Om rum jag i ditt hjärta fått,
Jag söker ingen annan ära,
Än äran af din kärlek blott.

Ack! vet man blott sig älskad vara
Utaf ett älskadt föremål,
Då kan man icke vilse fara,
Ty själens längtan har sitt mål.
Då har man kraft i alla öden,
Hur bittra de må vara än.
Man känner bördan ej af nöden,
När man är rik af kärleken.

O, Hilma! nu står hon för handen,
Den stund, då jag från dig blir skild,
Men öfver hafven, öfver landen
Mig leda skall, som sol, din bild.
Och aldrig denna sol går neder;
Om dagen ler hon mild och öm,
Och när som nattens flor sig breder,
Så lyser hon ännu min dröm.

Men, Hilma! dig jag ej vill fråga,
Om äfven jag din drömbild är;
Om äfven du känt denna låga,
Som blomman af mitt väsen tär;
Nej, jag vill glädja mig åt hoppet,
Bedroge det också min själ,
Jag tar det med på vandringsloppet,
Och hoppas jämt. Farväl! farväl!