I veten det nog -- där hård, 
där hårdast kampens mördande brottning stod, 
strömmade rikast kring banéret 
ädelt och trotsigt stolta germaners blod. 

Hvar droppe germaniskt blod, 
som här i folkets bultande ådror går, 
skänker det järn till dåd och bragder, 
mod att fördraga, vilja att gifva sår. 

En gång i germanisk jord 
i fjärran forntid frihetens träd slog rot. 
Arf af förgången tid är sinnets 
oböjda trots mot strypande bojors hot. 

Vi veta det nog -- ej vi, 
men finska finnar skörda vår tungas lön, 
framtida räddning, dyrköpt, vunnen 
endast i strid, men aldrig med trälisk bön. 

Vi veta det väl -- blott hat 
af dem vi skydda med bitande, trotsigt stål 
blifvit vår lön för sår och strider. 
Aldrig var lön i kampen för rätt vårt mål. 

Vi söka ej tack, ej lön. 
För minnets ära endast, för bragdens glans 
kämpas germanens hårda, långa 
kamp för en framtid, som icke skall blifva hans. 

Vi älska ett ting ännu --
för mången blott ett ord utan glans och lif --
Ära, förgäten länge var du, 
dock våra namn med hånade runor skrif! 

I lifvet gingo vi främst 
och främst vi möta döden med oböjdt mod, 
fårgande dyrköpt mark med lifvets 
ädlaste vin, med stolta germaners blod.