Jag ag sjunger om klippor, som stupa 
I rundel kring Napolis bugt, 
Och spegla i azurn den djupa 
Lustgårdar med gyllene frukt. 

Jag sjunger om pinjer, som hvifta 
Från branten af molniga berg; 
Om soliga landskap, som skifta 
Hvar timme på dagen sin färg. 

Sorrento, Sorrento, du sköna! 
Du stad med det vackraste namn, 
Likt vårvindens suck i det gröna, 
Likt vågornas sorl i din hamn! 

All sorg, som min panna vill fåra, 
Skall hejdas vid tanken på dig. 
Och törnet ej mera skall såra, 
Se'n du blef en ros på min stig. 

Jag minnes den tidiga stunden 
Jag såg dig i rodnande sken: 
Zefiren i doftande lunden 
Orangerna fällde från gren. 

I skuggan af jernekens krona 
Jag såg öfver vikarnes krets, 
Såg Ischias kuster förtona 
Och rök ur Vesuvii spets. 

Hur gerna jag framtog ur fickan 
Min Flaccus, en skald för min själ! 
Hans sång om Falernern och flickan 
Förstod jag bland vinberg så väl! 

De gamla bekymren och qvalen, 
Hur föga de kunde mig bry! 
I fjerran, likt dimmor i dalen, 
Jag såg dem förblekna och fly. 

Jag njöt af den Flacciska yran 
Och brann som min sångare brann. 
Så när som på Lydia och lyran 
Jag tyckte mig lycklig som han. 

Sorrento, Sorrento, du ljufva,
Du binder med tredubbla band: 
Mig fängsla din tärna, din drufva,
Men mest din omsorlade strand. 

Jag minnes, hur salig jag glömde 
Mig sjelf och min verld på dess brädd 
Och böljornas drömmar jag drömde 
Vid sqvalpet på kiselstensbädd. 

Hur skönt att mot qvalmet och qvafvet 
Hvar qväll i det salta få bot! 
Hur herrligt att bada i hafvet 
Med solens försjunkande klot! 

På fästet var stjernan uppgången: 
Då vaknade Cyprias slägt. 
Hon hviskade sjelf från balkongen, 
Sorrento, på din dialekt! 

Hur lätt lär ej Amor de unga 
Ett fremmande språk på en dag! 
Nordsonens motsträfviga tunga 
Han lärde slå näktergalsslag. 

Sorrento, Sorrento, du kära, 
Som smyckat med rosor min stig.
Mitt hjerta med möda kan bära 
Att skiljas för alltid från dig! 

Bland isar och drifvor vid polen 
Mitt hjerta vill brista ibland: 
Det trår till Sorrento och solen, 
Sorrento, det trår till din strand! 

Jag ofta på ödet har klagat,
Som saknadens ve mig beredt: 
O, hade från början det lagat, 
Att aldrig jag hade dig sett! 

Men genast besegrad af ånger, 
Jag trycker din bild i min famn 
Och flätar på nytt in i sånger, 
Sorrento, med kärlek ditt namn!