Allt är så tyst -- nu sofver striden, 
Och näktergalarna slå i skogen, 
Och nattens engel lyser friden 
Så vänligt mild kring orons verld. 
Men hvalfvets klara stjernor alla 
De vaka med mig och mina tankar, 
Ur hjertat minnen fram de kalla 
De rena ifrån hemmets härd. 
Då susar vårvind i mitt sinne, 
Då spira blommor fram derinne,
Och ut i sång min längtan brister, 
Och tåren blänker på mitt svärd. 

Mitt hem, mitt hem, min moders öga! 
Min barndoms ställen, de gamla kära, 
Der klippan fostrar granar höga,
Der forssen dansar trasten slår... 
O! får din son dig skåda åter, 
Får pannan kylas af Nordens vindar? 
När stridens lust mitt bröst förlåter, 
Min ande jemt mot heminet trår. 
Här mången vän mig trycker handen 
Och hemmets bölja slår mot sanden -- 
Mitt hem, mitt hem, min moders öga 
Dock ej mitt eget möta får.

Det föll ett stjernskott ner och dödde, 
Ha! var det kanske mitt jordlifs stjerna? 
Den flög mot Norden och förblödde, 
Välan! för Norden dör jag nöjd... 
Att falla, sjungande om lager 
Och eklöfsskuggor kring blodig panna,
Har lifvet väl en lott så fager? 
Det är en äkta nordisk fröjd. 
I nattens klara stjernevakter, 
I spejare kring blåa trakter! 
Mitt hem, mitt hem, min moders öga,
Hos er jag ser i himlens höjd.