Samvetsfråga, att förtreta
Mina sjutton år, du gör,
För att spana, lyssna, veta
Hvem är min adoratör?
Ja, visst faller dussintalet
Uti värde år från år.
I min vår,
Glada vår!
Vill jag älskad bli; men valet
Säkert allas afund får.

Han är artig, att förvåna,
Har ett sätt och vet så väl
Ur ett älskadt öga låna
Skimret af en vacker själ;
Men ett kan dock ej förnekas:
Efterhängsen hvart jag går,
I min vår,
Glada vår!
Vill han jemt och ständigt smekas,
Fast han stundom bannor får.

Mig att nalkas, hvem kan våga?
Ty han knappast skymten tål —
Svartsjuk till sin egen plåga —
Af ett annat föremål,
Som han stundom går i vägen;
Men, om faran förestår
I min vår,
Glada vår!
Genast käck och oförvägen
Stridens följd han lida får.

Men att lyda, tiga, tåla,
Liksom andra flickor små,
När sin drömda bild de måla,
Och deraf blott skuggan få,
Se, det slipper jag att lära;
Ty min vilja allt förmår,
I min vår,
Glada vår!
Kanske bojan sjelf att bära
Lika tung en dag jag får?

På den minsta vink han aktar
Med en sällsam attention;
Dagens lynne han betraktar
Och förstår dess gifna ton.
Tro dock ej jag är i fara,
Att hans tålamod förgår?
I min vår.
Glada vår!
Så bör ju en älskling vara,
Tills sin rol han byta får?

Han studerar och han känner
Hvar och ens fysionomi;
Än ett fjäs för samma vänner,
Än en viss antipathi.
Ärlighet, den oförställda,
Svekets lånta mask försmår.
I min vår,
Glada vår!
Säkert detta val att gälda
Aldrig jag med tårar får.

Om en blick han ber och tigger,
Kyssande båd’ hand och fot,
Der adoratören ligger,
Säll vid både smek och hot.
Ingen kan hans kärlek klandra,
Som all annan öfvergår!
Min Zamor!
Ja, Zamor,
Går på tvenne ben, som andra,
Om en sockerbit han får.