Fast kärleken mig lycklig gjorde,
För tviflet var mitt hjerta stämdt,
Hvar gång du kom, jag ständigt sporde:
Säg har du tänkt på mig? — »Allt jemt!»

O, ljufva svar på hjertats fråga:
»Hvart ögonblick på mig du tänkt!»
Och du var min, när solens låga
I blommans kalk sin stråle sänkt!

En annan tid, då Freja blänkte
I spegelns glas på frusen strand,
Jag sporde om på mig du tänkte?
Du svarade: »Oh jo, ibland!»

På sista versen sjöng alltredan
Landsflygtig Amor hvar minut.
Smekmåna’n sjönk uti sitt nedan,
Hvart smekord blef en gunst till slut.

Dock när ett echo återfördes
Från hoppets vår så ljuf och blid:
»Säg om du älskar mig?» jag hördes;
Du svarade: »Jag har ej tid!»

I dessa svar en thermometer
Jag på min älsklings hjerta fann,
Der hvarje grad, som värma heter,
Re’n till den svala fryspunkt hann.

Men säg, hvi efter solsken leta?
Det kommer dock så oförtänkt.
Qvicksilfvrets art hvar en bör veta,
Som hymens gud sitt hjerta skänkt.