Nu sjunker dagen tyst mot nattens hjärta
och sluter trött sitt ljusa ögonpar.
Den mycket lidit, länge kämpat har
och suckar ännu sakta som i smärta.

Men natten smeker ömt med svala händer
dess heta kind och drar den till sitt bröst
och vyssjar den till ro med dämpad röst,
och mörkrets hvila till dess hjärta sänder.

Sof dig till kraft i nattens starka armar,
ty hon är orotyngda själars vän!
Dröm icke! Snart du stirra skall igen
mot denna värld, där lifvet kämpar och larmar!