Det kom en prinsessa från främmande land 
bland lustgårdens rosor. 
En fursteson har hon givit sin hand, 
sitt hjärta och sin hand. 
En lilja i livets vår ibland 
lustgårdens rosor hon går. 
Hon fann sin lycka i konungens borg, 
men ville ej se eller vålla en sorg. 
Då tänker hon på döden. 
I bryten ej vita liljor!

"O, möter jag döden i konungens borg 
bland lustgårdens rosor, 
för mig må ej bäras den svarta sorg, 
nej, ingen, ingen sorg. 
Och bryten ej blommor små, 
men I kläden mig bruddräkten på! 
Vad i vitaste skrud jag mig drömde som brud, 
det ville jag bära fram till min Gud, 
till himlens klara stjärnor. 
I bryten ej vita liljor!

I bären mig ej i gravvalvet in 
med lustgårdens rosor! 
En blomsterklädd tuva blir graven min, 
den tysta graven min." 
Så tänker prinsessan ibland, 
när hon drömmer i rosornas land, 
och när Maj kom med sol och den blåaste vår, 
då lägges den unga prinsessan på bår. 
Hon sover under blommor. 
I bryten ej vita liljor!