I det varma mjuka gräset ligger jag och tänker,
Bäcken vid min fot sitt silfver sakta på mig stänker;
Och hvar droppe, som den sänder,
Är en smekning som af svala, mjuka händer...
Och min tanke blir åter lugn och klar,
Då jag lyss till bäckens stämma underbar.
När den sorlar, hör jag dig ju åter,
Som jag evigt, evigt tyst begråter!
Ty hans röst är så, som din plär vara,
Då din blida själ vill uppenbara,
All din kärlek, all din ömsinthet,
All din hjertas rena ljusa rikedom!
Och hvar daggklar silfverperla,
som mig bäcken sänder,
Är en smekning utaf dina mjuka, svala händer...
Och dina tankar: Bäckens kristall är ej så ren!
Du var mitt kärlekslif, Du var min källa klar,
Du gaf det själens guld, som stannar qvar.