Ej blommorna små för döden förskräckas
af våren de väckas och blomstrande stå.
Men solen, hon går sin glänsande gång
fast vägen är lång. Det kan icke fela
att lifvet består, en lag går igenom det hela.

Det säger jag dig min ande som sörjer
och irrblosset spörjer om ljus på din stig.
Dess glans är ej ren men flämtar så matt
och bytes i natt. Hvi skulle du sätta
din fot i dess sken? Guds vägar alla äro rätta.

Var glad och var säll i solsken och dimma
i morgonens timma i lefnadens qväll.
Hvad kärleken ger Gif honom igen
Och hoppas på den som urverket drifver
och tager det ner. Ty Gud har han varit och blifver.