Låt gå, att lifvet gömmer 
ett uns av skratt, ett pund af gråt; 
den starke ler med stolthet åt 
det bittra gift han tömmer. 
De gamles undanstuckna 
och glömda lyra stränga vi 
och spela deras melodi, 
den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden, 
som varma efter vin och glam, 
de röda löfven dansa fram 
för grå septembervinden. 
De dansa inför döden 
likt männen vid Termopyle. 
Må dansande vi gå som de 
mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna! 
Hell Dionysus, yrans gud, 
som aldrig flydde dansens ljud, 
att grubbla och att svalna. 
När rönnens klasar mogna 
och vinteräpplet glöder sväldt, 
då kalla stormens pipor gällt 
till högtid än hans trogna.

Om stormen plötsligt vänder 
vårt bord och allt, som bordet bär, 
låt oss som hålla stormen kär 
stå upp och klappa händer. 
Som formade i drifvet 
och blårödt guld stå land och stad. 
Jag vill bland höstens döda blad 
bedårad prisa livet.