Och dagen lider och solen skrider
och alla stjernor tändas upp igen,
rättnu så stundar de ljufva tider,
då Skärgårdsflickan återfår sin vän.

Hvar qväll på stranden i perlesanden
hon fåfängt ritade hans kära namn,
såg hän med längtan mot himlaranden;
men såg der lika tomt som i sin famn.

Hon trår och trånar: omsider blånar
så skönt i vesterlid en liten prick,
och långa ensliga, tunga måna'r
försvinna lätt för glädjens ögonblick.

Nu blåser vinden med fulla kinden,
en segelbåt från udden halkar ner;
för solbrun gosse jag öppnar grinden,
och önskade, men törs ej öppna mer.

I land han flyger, med rara tyger,
och nya silkesband, och gammal tro;
så stolt han kommer, och dock så blyger,
och stuga köper han, och sätter bo.

Om fager snärta tog bort hans hjerta
ty der i England finns väl englar nog
Du Herre Gud, hvad det skulle smärta,
om jag bedrogs, men värst att han bedrog.

Åh nej jag drömmer! han aldrig glömmer
den han med guldring och med handslag fäst;
kanske mig spegeln ej stort berömmer
men vackrast är ju den som älskar mest.

Blott han förtöjes åt allt jag nöjes,
i brudesäng är halmen bara dun;
det gör det samma om pellen höjes
för Jungmanshustrun eller Styrmansfrun.