Ö! hvars höjder att bekransa
Edens änglavakt blef satt,
dem de salige omdansa
i en evig sommarnatt:
natt, lik älfvornas på fjällen,
där i snön med rosenglans
mötas morgonen och kvällen
och förgylla deras dans!

Hvilken svanesång i töknen,
där din helgedom är skymd,
nalkas hän ur vinteröknen
öfver evighetens rymd
till den vass, som sakta väger
öfver silfverurnans skum
kring ditt lugna rosenläger,
andars tysta hvilorum!

Ha! hvad rysningar, så ljufva,
själen i din skugga får:
där hon, vinkad af en dufva,
genom cedernatten går:
går till eterklara strömmen,
stiger i dess guldsand ner,
döps — och vaknande ur drömmen
sig i saligheten ser.

I den blånande kristallen
hvilka lunder spegla sig!
Eva! ej, då du var fallen,
Eden sken så bakom dig.
Där, hvad gyllne skyar glimma!
Ej så sköna sågo dem,
vid Messie födslotimma,
herdarne i Betlehem.

Hell dig! där du går ur badet
lik en daggig stjärna opp,
sväfvar lätt som rosenbladet,
andas som på alpens topp.
Salig, salig känn dig vorden;
känn, hvad tyngd ifrån dig föll
af det stoft, dig följt från jorden,
som din pilgrimsskrud behöll.

Flyg! och högt i molnfri dager
din ej bundna vinge rör.
Sänk dig sen i bergets lager,
där du dån ur grottan hör;
där den helga Vishets källa
du ur djupets kalla grus
ser bland amaranter välla —
träng dit in och drick där ljus.

Drick — och häpen, som när vilden
speglar sina anletsdrag,
möt i hvarje pärla bilden
af ditt oomhöljda Jag.
Se din skepnad såsom månens
tändas; se ditt anlete
stråla såsom Gudasonens,
såsom morgonsolens le.

Drick — och se: med sina troners,
sina pyramiders prakt,
sina blodbestänkta zoners,
sina grufvors tigervakt,
jorden, lik en bubbla, glindrar
och försvinner; — men en tår,
gjuten på din urna, tindrar
länge, innan han förgår.

Drick — och med den nya tjusning,
nya änglasinnen ge,
hör den op’raparkens susning,
och dess trollgestalter se!
Se den stege, änglar bringar
opp till himmelens portal!
Hör, hvad gudaglädje klingar
ur dess hastigt öppna sal!

Men dig vinkar redan kullen,
som, bekrönt med gyllne frukt,
snögar ner i svarta mullen
blommor af förtrollad lukt;
där af små keruber brytes
löf, som droppar silfvergians,
ifrån lifsens träd, och knytes
din ovissneliga krans.

Seger! seger! segervinning!
ropar topp till topp ikring:
där du går med kransad tinning
i de sällas jubelring.
Känn, hvad himlasvalka följer
deras rosenvingars slag.
Se ett flor af månsken höljer
deras dansande behag.

Ha! hvad viftar liljestängeln
där i högsta palmens topp?
Bars hon hit af judaängeln
ur det fallna templet opp,
denna konungsliga lyra,
som i dödeliga bröst
stillade en Saulisk yra,
ingöt helgelse och tröst?

Hör! odödlig är dess stämma!
Hör, hvad salig melodi —
som ej dårars löjen hämma,
ej förtrycktas klagoskri —
spelas där af himlavinden! —
medan, lik en andes kyss,
fläkten susar dig på kinden,
där med änglagråt du lyss.

Tills på högre, högre vingar,
arfving till oändligt hopp!
du åt allmaktstronen svingar
i det gudaskenet opp:
där att höra millioner
sfärers sammanstämda ljud
och i tusende eoner
saligen beskåda Gud!