Anders han var en hurtiger dräng,
Flitiger som en myra,
Stor var han som den grovaste karl,
Stark var han väl som fyra.
Munter och gla'
Och hurtig han va'
Flickorna tyckte han var så rar,
Lita på mej
En får han sej,
Det kan jag tryggt bedyra.

Anders var blyg och suckade: Ack,
Den som en flicka hade.
Då kom han in i flickornas ring
Höjde sin röst och sade:
"Söta små flickor! en vill jag ha,
Vilken utav er får jag nu ta?"
"Anders ta' mej,"
"Anders ta' mej,"
Skreko de alla glada.

Nej, tänkte Anders, det var för svårt,
"Jag kan få allihopa,"
"Den som tar råda hon ska' bli min!"
Började han att ropa.
Då rusa alla
Bums i en hög,
Högt upp i luften hårtofsa flög,
Hett gick det till
Tro't om ni vill,
Ryslig var den bataljen.

"Nej," sade Anders, "tåcka behag"
"De röra mej så föga."
Då fick han se, var Anna
Med tårar i sitt öga.
Ack! tänkte Anders, glad i sitt sinn
Du, lilla Anna, du ska' bli min.
"Vill du mig ha?"
Hon svarade: Ja,
Så går det till att fria!