I svala skymningen stiger ur jord den sömniga dagens värmande stråk.
Kaprifolens tunga sötma slår likt en flodvåg, den värnlösa själar når.
Kunde jag drunkna i doftrusets bädd, tveklöst gav jag mig hän -
omfamnad till bottnen, tryggt jag sjönk ner, 
på sällsamt blomsterbaner.
Men om än gräset bjuder sin famn 
att blunda och låtsas bli ett med jordmoderns hand,
jordmoderns tröstande, vilsamma hand -
så lyfter jag ändock mot bergens land.
Det frostiga, karga och klara.