Du sitter på tåget, nära stationen byter vi spår, vagnarna rycker, 
ett barn faller i din famn
Du sitter där, ställd och häpen, ser skräcken i barnets blick, 
handen som greppar tag i din ärm
Och du kommer ihåg en dikt, 
hur ett barn i gul sydväst springer efter fel vuxen på gatan,
någon det misstagit för sin förälder
Hur bilden av att ta fel på person blir dödens tecken, 
hur handen långsamt släpper taget i regnet
Och du frågar: Är inte detta lika sant om livet, tillitens blindhet, 
det som håller oss ihop
Att vilja vända på bilden, blicken, att själv få bli barn igen
Att sitta på en blå ballong med gräddvisp i håret och tvärs över kinden, 
att blåsa ut alla ljusen
Att kunna hämta tillbaka sina föräldrar, hur en griper efter, 
hur handen alltid öppnar sig tom
Du tänker på allt som slinter, fotfästet, balansen, 
tron på att vi kommer att hållas på rälsen
Du hör barnets röst, den spinkiga kroppen som springer iväg, 
du hör den spröda rösten skria:
Pappa, pappa, jag landade mjukt in i honom där borta
Och du säger: ”Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp”
Och du säger: Förtrösta oss i Pauli ord, om så endast i detta enskilda fall