Det blossar, det gnistrar, 
det lyser som rött blod. 
Bortom mangroverna sjönk i havet solen. 
Som spökfåglar ljudlöst mellan palmernas kronor högt 
emot aftonskyn sväva de flygande hundarna. 
Nu föll natten, stjärnorna tändas. 
Nu glimmar fosforljuset ur dunkla vågors svall.

Allt dovare går bruset mot revet av korall, 
fram skjuter bakom näset en flammande eldglob; 
gungande stiger den och faller; 
det är blosset från en kanot. 
Barn du sover! 
Hur ditt rika elastiska 
hår flyter över mitt knä! Stilla, hur stilla!

Döde Poalla, jordade hövdingar. 
I som ur graven än styren ert folk, 
rättnunnan I ropat ned till den stora hövdingabyn, 
det röda Tinara, den siste av Wuvulus. 
Heliga stillhet! 
Tropikernas stjärnenatt, sänk dig över min själ! 
Tigera, på din panna jag kysser ditt döende folk.