Lätta skritt på rosengången, 
luften mjukt lavendelblå. 
Skratt som klingande små klockor, 
dans och sång och herdespel.
Från en skymmande berså ljudet 
av en dämpad cittra och en röst 
som viskar vekt: "Månne ödets makt 
beskär nåden mig en gång att vinna, 
markisinna, er amour?" 
Svagt en solfjäder hörs klirra, 
och en stämma, skälmskt bevekt svarar skata: 
"Mon marquis, icke höves väl att vinna, 
vad man redan länge ägt!"