Tiden gick och år förflöto i den kalla hårda
rymden. Livet blev allt mera tidlöst för de flesta
där de sutto spanande i vida fönster, väntande att
någon stjärna skulle växa från de andra, närma sig
och komma nära.
Barnen växte upp och lekte på de innestängdas
tundror, på de nötta balsalsgolven alltmer gropiga
och skavda. Nya tider nya seder. Yurgen var sen
länge bortglömd och den dansuppspelta Daisi sov
för alltid i sin snäcka i det valv där blott allenast
dansens mästarinnor sova.

Men jag själv satt tyst och tänkte på det härliga
Karelen, där jag en gång hade levat, där jag dröjt en
livstid över vistats mer än tretti vintrar och i tjugonio
somrar innan jag på nytt fick pröva andra länder, andra
öden på min tröga själavandring.

Minnet kommer glimtvis åter. Här i rymden finns ej
hinder, alla tider stråla samman, och jag minns från
skilda riken skärvor från min långa vandring.

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av
Karelen, som ett vattenglim bland träden, som ett
ljusnat sommarvatten i den juniljusa tiden då en kväll
knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.