Det klingar en ton öfver frusen sjö, 
i skogar, som digna af julesnö, 
  till ensamma torp på heden. 
Den dallrar i bleknande stjärneljus 
och nalkas så ljuft som en vinges sus, 
  som hälsning från bortglömdt Eden 
  de trötta på jordeleden. 

Till vilsna, som vandra på fjärran stig, 
den ljuder så blid och så innerlig 
  som älskande moders maning; 
Den tonar som psalmsång fjärran ifrån, 
som älskade röster i stormens dån, 
  den lockar längtan och aning 
  till minnenas land på spaning.

Det ringer, det ringer till ottesång: 
till mödornas hem ringes helgd en gång 
  och hvila till trötta sinnen. 
Det ringer, det ringer till morgonbön: 
i blandande ljusglans på kullens krön 
  står kyrkan med kors på tinnen, 
  omhägnande helga minnen. 

Dit stapplar den gamle med hvitnad lock, 
dit vandrar högtidlig en barnaflock. 
  En liten för första gången 
med undrande bidan gläntar på dörr -- 
nej, aldrig han såg sådan ljusglans förr, 
  och aldrig så klar ljöd sången -- 
  han stannar där midt på gången. 

Dit strömma de skaror från skog och hed, 
som leta sig fram öfver snöig led, 
  där ingen dem väg bereder. 
Och sjuklingen tänder sitt juleljus 
och tänker med saknad på Herrens hus, 
  och stilla en bön han beder 
  till Gud, som de sina leder. 

Gud signe de skaror i helgdagsskrud, 
som följa de manande klockors ljud, 
  när juldagens morgon bräcker! 
Gud signe vårt land under vintersnön;
Gud signe de spirande goda frön, 
  som skyddande drifva täcker, 
  tills vårsolens glans dem väcker! --

Det klingar en ton ifrån strand till strand: 
det ringer til helgd öfver allt vårt land, 
  när bleknande stjärnor glimma. 
Det ringer, det ringer till morgonbön!
Gud gifve oss hjärta så rent som snön, 
  Gud tände i morgontimma 
  i själen en gryningsstrimma!