Ljust gröna träd, ljust blåa morgon, åter 
jag ser er stilla härlighet, 
och genien i min själ af lycka gråter, 
men hvarför, knappt jag vet.

Jag minns: en sakta luftning öfver ängen, 
det var på vårens första dag, 
och första gång det steg ur blomstersängen 
violers doft, men svag.

Den tunga tiden flytt men i mitt sinne, 
hur sällsamt! klang från ynglingsår 
en svårmodsvisa, just som det därinne 
blef spegelrent och vår.

Jag hör den än, den susar mellan gräsen, 
men sorgen i dess rytmers svall 
skall varda, också den, i sångarns väsen 
till morgon och kristall.