I storstadens vimmel en ström, 
bland skuggor och lyktor en dröm, 
jag mött på min ban din fjäderham, 
Signe, min bländhvita svan.

Och strömmen 
den stryker förbi och drömmen 
är melankoli men du var en syn 
i vårkvällsskyn med Ariels rosor på hyn.

Hvad skulle jag nämna dig? 
Och hur har du skänkt åt mig 
en livstalisman i natt och orkan, 
Signe, min hvita svan?

I vimlet din väg du gått, 
en leende flicka blott. 
Mer veta ej de som ej rätt dig se, 
valkyria, jungfru och fé!

Kanhända rätt snart en gång, 
en aning, en dröm, en sång, 
du lyfter din ham mot rymdernas ban, 
min bländhvita, bländhvita svan.