Gyllene aftonljus 
slocknar på Söders hus.
Vit på sin mörka stråt 
glider en skärgårdsbåt. 

Är det maskinens slag? 
Är det blott andedrag 
från mina små bredvid 
hörda i kvällens frid? 

Där jag vid fönstret står 
ser jag de gångna år 
glida mig tyst förbi, 
skymmas och borta bli. 

Vintrar i snö och is, 
vårarnas blåa dis, 
somrar på skär och fjärd, 
höstarnas återfärd. 

Så har ett liv förgått. 
Fattigt det syns och smått. 
Men varför gläds jag då 
seende mina små 

leva vid samma härd, 
färdas på samma färd, 
på samma vita båt, 
på samma mörka stråt, 

åldras av samma år, 
längta till samma vår? 
Allt skall ju bli sig likt. 
Var det kanhända rikt?