Junius, som på latinet denna månad heta plär,
är i afton som en saga utav skönhet, vit och skär!
Alltnog -- för att komma saken litet närmare inpå --
jag blir så poetisk, Frida, jag blir så romantisk då!

Antag, att den väg, som skiner utav blommors snömoln full,
bredde sig ej här, vi vandra, utan långt bak stadens tull,
långt i dunklet bakom staden, långt bak detta dunklets slut,
ut i världen, långt i världen, på ett ställe långt därut!

Antag, Frida, att det året, vi nu hava ej var det,
att vi sextonhundratretti togo våra tysta fjät.
Att en diligens oss mötte, bak vars läder, blek som snö,
satt med list i ögonvrårna kardinalen Rechiljö.

Att jag -- glöm min stråhatt, Frida! -- vid hans blick sågs rycka till
sägande: "Guds död! Jag undrar vad för ont han nu mig vill!"
Att jag lät mot låret dansa i all häftighet mitt svärd
och baretten lustigt gunga -- tusen lusidorer värd!

Antag, i min kappa gömde då så blek sitt ljusa hår
damen vid min sida, Frida, sägande: "Jag går, jag går!"
Men jag svarar: "Sakta goda, älskade Constance! Att dö
just för Er det är en småsak, just för Er fru Bonacieux!

Och vi stanna. Vinden blåser, fru Constance, uti Ert flor.
(Sök nu glömma bort den bilen, som i hast förbi oss for!)
Kardinalen vagnen hejdar, hånet i hans röst jag hör:
"Ah, ett äventyr kanhända! Är det Ni, herr musketör?"

Hur jag då bestämt hörs svara, under allt ditt hjärtas dunk:
"Jag har gjort ett kap på vägen. En till kvinna utklädd munk,
en spion från engelsmännen, som ej nog för mig har väjt!"
Kardinalen svarar: "Bravo! Utmärkt! Då är allt ål rejt!"

I ett moln av damm, som liknar molnet ifrån en kanon,
rullar åter diligensen bort med dov och hotfull ton.
Kardinalen uti vagnen mumlar ensam tyst för sig:
"Denne mannen måste en gång absolut tillhöra mig."

Vad är äppelblommans fina, överdådigt fina flor
i sin blekhet mot den blekhet, då på dina kinder bor!
Vad en kyss i våra årtal emot den, vid fågelns sång,
som vi njuta sen tillsamman i en liten paviljong!

Där den står, Boulognerskogen breder över den sin fäll ...
("Väldigt mycket motorcyklar, som är ute nu i kväll!")
Genom rutor, blybegjutna, lyser månen, mild att se,
på en utav kallnad fågel och madejra gjord supé.

Och det nattas mer och mera, det är tyst -- man tystnan hör!
Ingen står oss mot i världen, ingen mer på vägen kör.
Ingen utom på oss själva tänka vi i dunklet då.
Och jag kysser dina ögon, o, Constance, de ögon blå!

Alltnog -- Frida väl har fattat allt mitt tal i kvällens stund,
medan juni strött sin skönhet över oss i var sekund.
Sextonhundratalet städse med sin poesi gör skäl
för att heta stort. -- "Se, tåget, som bak skogen tar farväl!"