Se hösten klarnar, Frida! Som ballonger
av siden skinande ses molnen gå
högt över tysta träd, där många gånger
i somras hördes sång av fåglar små.

Den tid, som kommer, är så stark i färgen!
Han är så sund och stolt uti sin håg.
Frisk vinden är, som flyger över bergen
och krusar mörk vår sommars bleka våg.

O se på trädens kronor, gula, röda,
som darra mellan granars mörka vakt.
Tror verkligt Frida döden så kan glöda
och spraka så i fröjd och kunglig prakt?

Kan man väl tro en avskedshälsning vara
i denna ståt med vemod innelyckt? ...
Att Hösten tårar har i ögon klara
bestrider jag, vet Frida, lugnt och tryggt.

Om detta döden är, han kan ej isa
mitt blod, men i dess ställe giva tröst.
Jag rädes allt, att de gjort orättvisa
åt våran vän, den gyllne, sköna Höst.