Alla mina drömmar de söka mot din famn, 
alla mina tankar jag döper i ditt namn,
alla mina ord jag lyss till från din tunga. 
  Men önskar jag vildt
  och tänker jag hvasst 
  eller falla mina ord för tunga,
  så tro mig dålig ej men svag,
  tro att jag än, ett stormdrifvet flarn, 
  snärjes i gamla förvillelsers garn.
  Tala till mig blid och stilla
  dina ljusa, milda ord, 
  där tårarna glimmande skälva,
  drag mig så med det lätta flor
  af din tankes ljudlösa suck. 
  O! men hämma ögats tårar,
  hämma barmens minsta suck.
  Ty tåren ses, sucken höres,
  och att jag dig har smärta vållat 
  må väl jag ana, men aldrig veta,
  aldrig veta.