Du ryttare, säg smeden 
att noga brodda hingstens sko;
på öde Holaveden
står hal och isig klyftans bro.
Minns skrocket: om på friarfärd
du störtar där med hästen,
väl för du till din huvudgärd
din brud från bröllopsfesten,
men, främling i ditt eget hem,
skall med ett moln på pannan
du längta till en annan
och aldrig veta dock till vem.

Men ryttaren månlyst springer
i sadeln brått vid lurars ton,
och sporens kringla stinger.
Gud hjälpe, blank av is står bron!
Från störtad hingst han stiger blek,
hans händer svennens trycka:
Mig väntar mången kärlekslek,
men aldrig hjärtats lycka,
mig väntar allt, den felas blott,
det enda jag begärde.
Gråt sven, den avundsvärde
skall sitta ung med håret grått.