Hur febertyngd och het den var, 
den kvava långa dagen 
med ångesten som slet och skar 
i dova hjärteslagen, 
hur tankarna än glött och bränt, 
tills själen stod i låga, 
nu viskar jag: det vare hänt, 
och minns ej mer min plåga.

Ty svala skuggan kom, och skön 
förunderlig blev kvällen. 
Som främlingen på sagoön 
jag ser mot kända ställen, 
förtjust, som aldrig dagg så klar 
föll över sommargrönskan, 
och blomdoft aldrig så skänkt svar 
åt var mitt hjärtas önskan.

Ty kvällens stillhet är en sång, 
som viskar: du är korad! 
Hur vid blir blick, nyss skum och trång, 
din själ hur sällt bedårad, 
när luftens klarhet löftet är, 
varom i lönn din längtan 
har stilla bett: då natt är när 
med ro för all ens trängtan.