”Nu går jag bort”, sa’ lille Per.
”Nu går jag bort, dit stigen bär,
att söka slottet Silvertopp,
att få prinsessan Rosenknopp.
Jag tror, att hon mig bannar,
om här jag längre stannar.”

Men gamla katten sade så:
”Ack, Per, vad tjänar det att gå!
I skogens djup bland snår och sten
du river sönder dina ben,
och kallt det är om natten.
Bliv hemma!” sade katten.

Och kloka skatan brast i skratt:
”Det slottet får du aldrig fatt,
det finns blott i din sagobok.
Du lille Per, du är en tok
från fötterna till hjässan. —
Men hälsa till prinsessan!” —

”Ja, skratta du!” så tänkte Per.
”Jag skrattar bäst, när jag är där.
Jag känner jag är född till prins.
Jag vet väl, jag, att slottet finns.
Och är man ej förlägen,
så hittar man nog vägen.”

Och bort han gick med hurtigt mod
En häxa ful i åkern stod.
Hon kraxade: ”Det går ej bra.
Du ätes upp av jättarna.” —
”Än sen, ditt gamla skrälle!
Vad rör det dig?” sa’ Pelle.

Och när han in i skogen kom,
en röst då ropar: ”Pilt, vänd om!
Si, trollegubben kommer där!” —
”Nå, låt’en komma!” sade Per.
Och lugnt sig väg han banar
emellan höga granar.