Lyckans land, hft 1

Vid en väg uppå en sten
satt en liten flicka;
bara fötter, bara ben,
mager som en sticka.
Men hon var så glad ändå,
log med klara ögon grå.
Vid en väg, uppå en sten
satt en liten flicka.

Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.
„Uppå vandring stadd jag är,
kan du säga vägen?
Jag skall hän till lyckans land,
till dess fjärran fagra strand.“
Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.

Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.
„Vägen dit — den vet jag nog!
Just där sol sig sänkte,
där går gyllne strålars spång,
öfver den skall gå din gång —.“
Och den lilla flickan log
hennes ögon blänkte.

„Går du spången, skall du snart
hinna månens skära,
där den skimrar underbart —
då är målet nära!
Ty på närmsta stjärnan just
ligger lyckans fagra kust —
går du spången, skall du snart
hinna månens skära.“

Inte vet jag det, om se’n
gossen hittat vägen!
Kanske står han kvar där än,
tittande förlägen,
tittande förundrad på
ögon skrattande och grå —
inte vet jag det, om se’n
gossen hittat vägen!

”Nu går jag bort”, sa’ lille Per.
”Nu går jag bort, dit stigen bär,
att söka slottet Silvertopp,
att få prinsessan Rosenknopp.
Jag tror, att hon mig bannar,
om här jag längre stannar.”

Men gamla katten sade så:
”Ack, Per, vad tjänar det att gå!
I skogens djup bland snår och sten
du river sönder dina ben,
och kallt det är om natten.
Bliv hemma!” sade katten.

Och kloka skatan brast i skratt:
”Det slottet får du aldrig fatt,
det finns blott i din sagobok.
Du lille Per, du är en tok
från fötterna till hjässan. —
Men hälsa till prinsessan!” —

”Ja, skratta du!” så tänkte Per.
”Jag skrattar bäst, när jag är där.
Jag känner jag är född till prins.
Jag vet väl, jag, att slottet finns.
Och är man ej förlägen,
så hittar man nog vägen.”

Och bort han gick med hurtigt mod
En häxa ful i åkern stod.
Hon kraxade: ”Det går ej bra.
Du ätes upp av jättarna.” —
”Än sen, ditt gamla skrälle!
Vad rör det dig?” sa’ Pelle.

Och när han in i skogen kom,
en röst då ropar: ”Pilt, vänd om!
Si, trollegubben kommer där!” —
”Nå, låt’en komma!” sade Per.
Och lugnt sig väg han banar
emellan höga granar.

Lilla vita kissemissen
vankar på vägen allen.
Stackars lilla kissemissen
har fått ont i ett ben.

Ekorren skuttar bland träden,
ropar från furugren:
»Vart ska du gå, lilla misse?
Vi lyfter du upp ditt ben?»

»Jag har ju ont i foten I
Till doktorn skall jag gå,
att någon bot för min sjuka fot
jag må av honom få.»

Inne i mörka skogen
den lärda doktor Uggla bor.
Uppe uti en hålig stam,
där sitter han och glor.

Kisse bockar sig så vackert,
så artigt han bockar sig:
»Kära herr doktor, min tass är sjuk,
kan ni väl bota mig?»

»Hur länge har värken varat?»
»Trenne timmar precis.»
»Hur är det du tassen skadat?»
»Jag stötte den mot en spis.»

»Hur står det till med din lunga?»
»Jo tack, den har intet fel.»
»Låt mig få se på din tungal
Jo jo, den är vit till en del.

Så tag då, min bästa kisse,
den fjäder du här skall få!
När du med den dig gnider,
skall strax du bättre må.

Gnid tassen varannan timme,
och snart är du färdig till dans.»
»Tackar! Vad kostar kuren?»
»Femton strån ur din svans.»

Misse gnider på tassen.
Helt snart går värken om.
På trenne ben han till doktorn gick,
på fyra hem han kom.

Det var en liten skräddare,
som gick igenom en skog,
han blev allt räddare och räddare,
där fram i dunklet han drog.

Den lilla skräddargesällen,
han var så liten och smal,
han gick i den sena kvällen
och kände sig riktigt skral.

Då kom en björn där luffande,
en björn så svart och stor,
knuffande buskar och skuffande
dem kull med väldiga klor.

Upp flög skräddaren, stackarn,
upp han flög i en fur:
»Där kommer den svarta rackarn!
Hur ska det gå, ack, hur?»

Björnen han tog och skakade
uti den höga fur.
Den knakade, och den brakade —
skräddaren flög därur.

Den lilla skräddargesällen,
han var så lätt och så smal,
han slungades bort över fjällen,
in uti närmsta dal.

Upp steg den lilla skräddare,
upp han steg så nöjd:
»Att björnen själv blev min räddare,
det gör mig hjärtefröjd!»

Jungfrun gick åt ängen,
där mötte hon en räv.
»Kom inte hit, du mäster Räv!
Här bleker jag min väv.

Här ligger den på bleke,
min vackra, vita väv.
Kom inte hit och stjäl den bort,
jag ber dig, mäster Räv!»

»Och vartill, jungfru lilla,
skall väven vara då?
Blir den till duk att täcka bord,
till lärft att ligga på?»

»Den skall en duk ej bliva,
ej lärft att ligga på,
den skall en mjölnartröja bli,
som Per i kvarn’ skall få.»

Håhå, håhå, sa räven,
håhå, står saken så?
Nå, då ska jag ej väven ta,
nog ska den ligga få.

Men när som det blir bröllop
för dig och Per i kvarn,
kom då ihåg att bjuda mig
på stek av hönsebarn.

Under gröna lindars sus
står ett hvitt litet hus
med ett tak utaf tegel som är rödt.
Utanför bland blomstrens rad
gick en liten tös och sad:
„Ack, ack, om ni visste blott, hvad jag är trött!“

Alla blommorna de små
börja nicka, spörja så:
„Kära barn, hvad har då tröttat dig så svårt?“
„Jo, jag krattat hela dan,
krattat båd allén och plan,
och så har jag tuggat bröd, som var så hårdt.“

Midvinternattens köld är hård. 
Stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sofva i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban. 
Snön lyser vit på fur och gran. 
Snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr
grå mot den vita driva
tittar, som många vintrar förr
upp emot månens skiva
tittar mot skogen, där gran of fur
drar kring gården sin dunkla mur
gubblar, fast ej det lär båta
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; –

går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova därinne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Du, Inga, jag har hört en gång om skogens slott en gammal sång
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Nu lyser julens stjärna klar,/ högt över snöblå slätter,/ så frostkall, vit och underbar,/ den tystaste av nätter
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —