Stugornas höga tak, täckta af mossigt strå, 
mörknat i åldrig fukt. 
Hvinande träden tungt mot gaflarna slå, 
slagna själfva af hårda vindars tukt. 
Kvällningen tidigt mött åskdagens mulenhet, 
ödsligt är allt i byn; 
rakt som utdödt och bommadt. 
Men, ett enda jag vet, 
ljus i hågen och hyn, 
som klart för mitt öga blommat.

Dig vill jag söka nu; gömd i din stugas vrå 
höra, hur klagande träden hopplöst mot gafveln slå, 
glömma, domnad mot dina knän, 
huru ofvan oss, ofvan allt, 
tordönet blåser hän, 
som ett hotande öde svinner 
dit en obekant gud befallt. 
Tids nog, min älskling, dess dråpslag oss hinner! 
Tröstande därför gjut i mitt sinn' 
milda, varma, goda kärleken din!