Han trädde upp ur männens flock.
Fin var hans kind och mjuk hans lock,
men nordan vajade hans rock,
den goda allvarsvinden.
Nu tystnar stapelns tunga dån,
och Morabonden med sin son
står lyssnande vid grinden.

En fjällvind kom i kvalm och tö
och sjöng med munnen full av snö:
"Vi sändes denne bort att dö
som kunnat frälsa alla?"
Vi tro dig, ödemarkens bud.
Din röst är klang och segerljud,
din andedräkt är hälsa.

Det kimmade i Siljans nejd.
Snart svepte stormen utan hejd,
en dalastorm av lust och fejd,
kring loja landamären.
Vår hövidsman är käck och ung.
Följ med oss, lyckovind, och sjung
för hövdingen och hären!

Nu leker sommar kring hans stod.
Vi tro att än vid myr och flod
vår uppbrottssång kan dåna god,
om onda tecken sia.
Blås då på nytt från Mora strand,
du friska nordan som vårt land
kan rensa och befria!