Hur skön går ej Solen ur böljorna opp!
Hur skimrar ej guldet på klippornas topp!
Hur myser ej kring mig, vart ögat jag vänder 
Elysiska parker, förtrollade länder!

Jag kan icke trivas i dälderna här.
Var blomma, var buske jag känner ju där.
Nej! ut i det vida med brinnande iver 
En underbar trånad, en trollkraft mig driver.

Ty fattar jag staven med längtande hand 
Att vandra en främling i avlägsna land
Och ömkar den arme, som dömdes av Ödet 
Att dricka i stillhet det hembryggda mjödet.

Jag Rhenflodens vinrika stränder vill se, 
Mig Galliens druva sin nektar skall ge 
Och hon som på Malagarankorna sitter
Och portruvan, älskad av handlande Britter.

Fritt andra må dväljas i hembygdens tjäll
Från levnadens morgon till levnadens kväll,
Fritt smeke de hustrun, som upphört att smila 
Och vagge den gråtande ungen till vila!

Iberiens Mö i en glimmande krans
Skall dansa för mig sin förföriska dans,
Skall löna med sällhet min diktade smärta
Och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta.

Lutetias Dotter vid kronljusens brand 
Skall trycka i valsen min bedjande hand,
Skall kämpa med Hjälten den ensliga striden
På soffor, betäckte av frasande siden.

När dagen sig svalkar i vågornas bad,
Från vandrarens cittra en öm serenad
Skall tjusa Ausoniens lyssnande Tärna, 
Vid skenet av kvällens olympiska stjärna.

Så går jag i stillhet min fredliga gång
Men skulle mig vägen till slut bli för lång, 
Välan till min hembygd jag vänder tillbaka 
Och bygger en hydda och tar mig en maka.