Fyra sånger

Se den klara strömmen fara
genom fält och skogar hän!
Se dess ljufva böljor susa
under gröna poppelträn.

Aldrig rastar fjerran hastar,
fjerran bort hans silfvervåg.
Intet hinder honom binder
på hans långa vandringståg.

Hur skön går ej Solen ur böljorna opp!
Hur skimrar ej guldet på klippornas topp!
Hur myser ej kring mig, vart ögat jag vänder 
Elysiska parker, förtrollade länder!

Jag kan icke trivas i dälderna här.
Var blomma, var buske jag känner ju där.
Nej! ut i det vida med brinnande iver 
En underbar trånad, en trollkraft mig driver.

Ty fattar jag staven med längtande hand 
Att vandra en främling i avlägsna land
Och ömkar den arme, som dömdes av Ödet 
Att dricka i stillhet det hembryggda mjödet.

Jag Rhenflodens vinrika stränder vill se, 
Mig Galliens druva sin nektar skall ge 
Och hon som på Malagarankorna sitter
Och portruvan, älskad av handlande Britter.

Fritt andra må dväljas i hembygdens tjäll
Från levnadens morgon till levnadens kväll,
Fritt smeke de hustrun, som upphört att smila 
Och vagge den gråtande ungen till vila!

Iberiens Mö i en glimmande krans
Skall dansa för mig sin förföriska dans,
Skall löna med sällhet min diktade smärta
Och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta.

Lutetias Dotter vid kronljusens brand 
Skall trycka i valsen min bedjande hand,
Skall kämpa med Hjälten den ensliga striden
På soffor, betäckte av frasande siden.

När dagen sig svalkar i vågornas bad,
Från vandrarens cittra en öm serenad
Skall tjusa Ausoniens lyssnande Tärna, 
Vid skenet av kvällens olympiska stjärna.

Så går jag i stillhet min fredliga gång
Men skulle mig vägen till slut bli för lång, 
Välan till min hembygd jag vänder tillbaka 
Och bygger en hydda och tar mig en maka.

När guldröda Solen i vester går ned
Och aftonen svalkar den smäktande jorden,
Då Fiskaren hastar ur hyddan sin led
Till jullen, som bidar i skummiga fjorden,
Och hissar dess segel och lossar dess tåg,
Och klyfver med åran den fräsande våg.

Nu trygg han der sitter, vid facklornas brand,
Allena i natten, på gungande båten,
Och skickar åt djupet, med roflysten hand,
De lockande beten, som gömma försåten,
Och spänner, för vågornas menlösa barn,
I skären de lömska, de hållfasta garn.

Hans boning är hafvet, af fullmånens glans
Försilfradt. Det böljande golfvet af Solen
Förgylles. Och klippor, i furornas krans,
Likt pelare, stödja den stjernströdda polen,
Som hvälfver deröfver sitt skimrande tak. –
Ja, tärnor ej saknas i Fiskarns gemak.

Se Hafsbruden tittar ur böljorna opp.
Dess uppsyn är ljuf, som den daggiga våren.
Med hafsskummet täflar dess snöhvita kropp.
Kring glänsande skuldror de sjögröna håren
Från säfkransen flyta. På armen hon för
En gyldene harpa och glädtigt den rör.

Och sjunger förföriskt: »Hvi töfvar du här,
På slippriga vågor, o Yngling! i töcken?
Jag ryser här uppe. Så kyligt det är.
Hvart ögat än blickar, det ser blott en öcken.
Stig ned i min grotta! Dess vägg är beklädd
Af gröna tapeter, och varm är min bädd.»

»Dit hinner ej vågornas eviga sus,
Men harpor, kring fradgande skålar, der klinga,
Och rummet är upplyst af hundrade ljus,
Och skalkande tärnor i dansar sig svinga.
O, kom till min ömma, min svallande barm!
O, kom för att slumra på hafsbrudens arm!»

Ack! lycklig den Fiskare är, i hvars tjäll,
Vid lampan, en trogen och älskande maka
Förnöter i saknad sin ensamma qväll –
Som älskar en tärna och älskas tillbaka.
Han vandrar förvägen sin farliga stråt;
Han faller ej offer för Hafsfruns försåt.

Hvad vore det af blomman när matt hon dignar ned
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —