Flicka! Säg vad är som vållar
Att Du, fast av nycker full,
Så min hela själ förtrollar,
Ger mig än en stund av gull,
Än av idel harm den andra;
Ack, men bör jag väl Dig klandra?
Ty med allt man kan förstå
Att Du älsklig är ändå.

Fast utur Ditt öga lågar
Hjärtats djupa eld mot mig,
Aldrig, aldrig dock jag vågar
Lita fullt och fast på Dig.
Varm Du tycks den ena dagen,
Kall den andra. Och bedragen --
Vill jag Dig ej förebrå;
Ty Du älsklig är ändå.

Än Du ler; än kan Du gråta,
Tankfull är Du ock ibland;
Stundom öppen, än en gåta,
Tänder Du mitt bröst i brand.
En Du stundom håller fången,
Flere fängslar andra gången.
Ljus och mörker hos Dig rå;
Men Du älsklig är ändå.

Än i valsens vilda yra
Flyr Du bort med vågfull barm;
Är ej nöjd en enda styra,
Ger envar en blick så varm.
Än vid stjärnors ljus du drömmer
Vida världen så förglömmer,
Men jag svära vill därpå
Att Du älsklig är ändå.

Ena timmen kan Du vara
Full av liv i blick och ord;
Andra timmen knappast svara
På den fråga Dig blir gjord.
Än av Söderns eld Du brinner,
Isig köld man sedan finner
I Ditt ögas klara blå,
Men Du älsklig är ändå.

Yr och barnslig kan Du leka;
-- Flicka! Sällsam är Din makt! --
Med Din blick mitt hjärta smeka;
Mig i bojor har Du lagt.
Vek och svärmisk ena stunden,
Blir Du trotsig i sekunden;
Fast Du är än si, än så,
Blir Du älskelig ändå.

Ena stunden vill Du dröja
Ständigt kvar i livets glans,
Andra stunden vingen höja
Upp till stjärnors gyllne krans.
Flicka! Fast Du jämt mig plågar,
Jag mig ständigt, ständigt frågar,
Huru det sig komma må
Att jag älskar Dig ändå.

Svaret törs mitt hjärta viska,
Glad jag lyssnar till dess röst:
Gyllne korn och blommor friska
Gömmes i Ditt varma bröst.
Livets allvar tids nog hinner
Taga bort allt ytligt skimmer
Sen -- när goda änglar rå --
Blir Du älskligast ändå.