I aftonrodnans gyllne slott 
vid solnedgångens glöd,
där mötas för en timma blott 
ung Liv och drottning Död.

De komma från skilda håll 
med skilda färgers glans,
av guld är kungens mantelfåll 
och purprad kappans frans,

med rosor prydd är hans barett 
och skärpet av viol,
hans skratt är sång, hans gång är lätt, 
hans blick en stråle sol.

Men drottning Död bär mörkrets skrud 
med tunga veck av natt.
Kring pannans marmorvita hud 
hon sorgens slöja satt,

men munnen lyser röd som blod, 
i dystert, vilt begär,
och högt i dunkla lockars flod 
hon aftonstjärnan bär.

Så mötas de vid solnedgång 
i aftonrodnans slott
och spela tärning timman lång 
om människornas lott.