Barndomsminnen! församlens än
Vid min klagande lutas röst!
Ack! som dagg på brända rosor
Vederquicken I själen!

Hvisken sagta hur säll jag var,
Då, i menlösa fröjders sköt,
Inga qual mitt hjerta fyllde
Inga tårar mitt öga.

Sol och Måne med himmelsk frid
Nederblickade då på mig.
Och omkring mig Jorden myste
I romantisk förtrollning.

Mina bröder och Systrar då,
Hårda Människor! voren I,
Och i eterns blåa länder
Bodde allas vår Fader.

Honom lyftes min fromma blick
I den stjerniga nattens lugn,
Honom brann ett heligt rökverk
T mitt skuldfria hjerta.

Fri som tanken om dagen jag
Lopp kring ångande blomsterfält,
Blef hvar natt af Herrans Ängel
Söfd i gyllene drömmar

Ljuflig slummer vid källors rand
Och i feiska land en färd,
Paradisisk dygd och glädje,
Så jag tänkte mig lifvet.

Då mitt öga i Rosens prakt
Såg den kommande Flickans bild,
Hennes lena röst jag hörde
I den hviskande bäcken,

Och åt mystiska framtidsdar
Sträckte glödande armar ut –
O! hvi kjusar mig ej längre
Hoppets jordiska himmel?

Ej jag visste att verlden blott
Guld och purpur sin dyrkan ger,
Ej att öfvermodet rysligt
Trampar likar i stoftet.

Hårda Öde! hvi tog jag med
Ur min ljufliga barndomsdal
Samma hjerta, samma oskuld
I den brottsliga verlden?

Kan jag hycklade offers skatt
Ge åt målet för mitt förakt?
Kan jag väl med rökverk hylla
Jordens låga Idoler?

O! när randas den gyllne dag,
Då för sorger och mödor fri,
Jag, Natur! får åter hvila
I ditt blomstrande sköte?

Då i susande bokars skygd
Mig besöker en trofast vän,
Och ur Evighetens drömmar
Flickans kyssar mig väcka?

Aldrig! aldrig! Kring Ödets haf
Oupphörligt jag vräkas skall
Och en störtvåg jullen sänka
Snart i fradgande djupet.