[15] Sånger med piano

Se stjernorna! se, hur de, evigt unga
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Hvem skapte dig så mörk, o moder,
Så tung och kall?
Hvem bjöd dig gråta dessa floder,
Ett verldshafs svall?

Ej tröstar glansen af din yta
Din sorgsne son.
Blott härmad är dess prakt, — der skryta
Blott ljusets lån.

Af rosor och af hyacinter
Din mantel ler;
Men tanken endast natt och vinter
Derunder ser.

Hårdt är ditt hjerta. Ej det ömmar
För barnens lott.
Ej blod i dina ådror strömmar, —
Metaller blott.

Hur grymt med våra qval du skämtar,
Med vårt begär!
Det bröst, som efter sällhet flämtar,
Du guld beskär. —

”O son, ej mörk jag skapad blifvit,
Ej kall jag var.
Den drägt, din ondska åt mig gifvit,
Jag sedan bar.

Gå, helga du på nytt din vilja!
Var åter ren
Och silfverhvit som dalens lilja
I månens sken!

Då, när min sorgetid har farit
Som moln förbi,
Skall jag ånyo, hvad jag varit,
Ditt Eden bli.

Och hänryckt uppstå till det möte,
Jag länge flytt,
Och bära i Gud faders sköte
Hans barn på nytt."

På Liljan i dess silfverskrud
Med tårar själen ser.
»Hur prägtigt smyckas hon af Gud!
Hur oskuldsfull hon ler!

Ej hinner fjällens snö dess glans,
Ej böljans stolta svan,
Ej månen, der i strålars krans
Han vandrar luftens ban.

Bland Floras alla himlabarn
Dess stängel kronan bär,
Och slöjans rika etergarn
Af majglans spunnet är.

Ej smycken hon tillsammans bragt.
Djup är dess sabbatsro,
Och dock så klädd i all sin pragt
Var icke Salomo.

Säg blomma! hvarför älskas du
Af himlens Konung så?
Hans egen dotter måste ju
I sorgekläder gå.»

O menska! mitt exempel följ,
Dig värdig gör min skrud:
Var oskuldsfull som jag och dölj
Ditt eget lif i Gud.

Mig bjödo solens milda ljus
Och vestans ljumma vind,
Att blicka fram ur jordens grus
Med glädjetårad kind.

Och le bland unga blommors flock
Inunder högblå pol.
På dig, o menska! väntar ock
En vårvind och en sol.

Åt ljusets och åt andans kraft
Dig endast öfverlåt,
Och drick af lifvets himlasaft
En mystisk perlegråt!

Ej Liljans hjerta slår af harm,
När fjäriln, vild och yr,
Förbi dess stjelk till Rosens barm
Med purpurvingar flyr.

När Filomelas silfverröst
Förtrollar lundarne,
Tyst ur sitt afundsfria bröst
Hon andas rökelse.

Stolt örnen far mot himlens slott,
Mot stjernors blåa sal.
En bönesuck med honom blott
Hon skickar ur sin dal.

Stum badar hon i tårars flod,
När i olympisk pragt
Den flydda solens offerblod
Förgyller vesterns trakt,

Och när den höga morgonen
På rosenröda charn
Predikar om uppståndelsen
för alla jordens barn.

O menska! mitt exempel följ,
Dig värdig gör min skrud:
Var oskuldsfull som jag och dölj
Ditt eget lif i Gud.

Med bönens quist i purpurmunden
En menlös dufva far
Från jorden opp, då midnattsstunden
Höjs i sin ebenchar.

Som Månan hvit dess vinge strålar,
Likt skum af elfvens forss
Och på det ljusa bröstet prålar
Ett mystiskt purpurkors.

Snabbt liksom kampens djerfva pilar
Från silfverbågen fly
Hon öfver bergens toppar ilar
Och öfver nattens sky.

Ej sju Demonerna, som vaka
Kring Demiurgens hus
Och hemskt från röda facklor skaka
Ett dunkelt olycksljus,

Och ej den bistra Tolfmansskara
Som ytterst står på vakt
Vid furstens borg, i brynjor klara,
Nå henne med sin makt.

Förgäfves klinga deras bågar.
Glad sväfvar dufvan re’n
Där gudaverldens morgon lågar
Med tusenfärgigt sken.

Re’n Christus, ilande, hon flyger
I himlarne emot,
Och suckar och symbolen smyger
Ned till den höges fot.

Straxt Christus tar det gröna bladet
Med bifall upp, och se!
Han går där rosorna i badet
Af himlens Jordan le.

En underblomma där han bryter
I nya Sarons vår.
Ljuft i den röda kalken flyter
En salig änglatår.

Med svaret flyger dufvan åter
Från ljusets fosterland
Till Anima, som tröstlös gråter
I Demiurgens band.

Kom himladotter! höga Tro!
Gör bönens varma suckar möte
Och sänk din tröst, din gyllne ro
Ned i mitt öfvergifna sköte!

Kom uppenbara mig den skatt,
Hvars saknad gör min dunkla smärta.
Tänd hoppets fackla i min natt
Och kärleksflamman i mitt hjerta!

Den flamma, som af Dig, Vestal!
Fromt vårdad här i stoftets trakter
Är starkare än dödens qual,
Än helfvetets och syndens makter,

Den eld, som i sin brand förtär
Hvar jordisk vällust, jordisk plåga
Och själen mot dess ursprung lär
Att sina dunkla blickar våga.

Kom, visa mig försvunna dar
I Minnets bleka månskensspegel
Och gör för tanken uppenbar
Min lefnads himlaburna regel.

På denna jord, där ondt och godt
Jag ser i evig blandning strida,
Hvem är min borgen att ej blott
Mitt hjerta skapades att lida?

Att han, som sparfven föda ger
Och liljorna i silfver kläder,
Min nöd, min smärta äfven ser,
Han, Fadren öfver alla Fäder?

På tidens olycksfulla haf
Hvars rymder nattligt mörker famnar,
Hvem lofvar ögonblickets slaf
Att i en afgrund han ej hamnar?

Hvem lofvar honom att en gång
Ur svallet frälst af nödens sjöar
Han höja skall en glädjesång
På Edens gröna blomsteröar?

Hvem, milda Tro, förutan dig?
För tviflets moln vår pol du renar,
Ledsagar oss på ljusets stig
Och med vårt ursprung oss förenar.

Hell Anden, som med silfverröst
Du ur hans långa dvala väcker!
Hell vandrarn, för hvars kyska bröst
Demanteskölden mildt Du sträcker!

Ej jordens retelser och hopp
Från pliktens bana honom föra.
Ej alla afgrundsandars tropp
Förmår hans lugna vandring störa.

Med tankan på sitt fosterland
Han trygg sin väg till målet drager.
Förgäfves vinkar nöjets hand
Förgäfves lockar ärans lager.

Försonad är hans själ med Gud,
Med änglarne och kreaturen.
Glad lyssnar på hans viljas bud
Den rosenkransade Naturen.

Hans vän den gyllne Solen är,
Ljuft mot hans blickar Månen smilar.
Ej en af stjernehvalfvets här
Mot honom riktar straffets pilar.

Lik fläkten af en sommarvind,
Som skördens gullhaf genombäfvar
Och kysser Odlarns heta kind,
Guds kärlek öfver honom sväfvar.

Förgäfves på hans trygga stig
Höjs stormens röst och åskan brakar.
För honom bergen sänka sig,
Han går på lejon och på drakar.

Ack! länge nog i tårars dal
Af ingen vänlig hand ledsagad,
Ett rof för villor och för qual,
Jag irrar från min hembygd jagad.

Se! hvarje himmelsk kraft försvann.
Min ovän är min egen vilja,
Och lögnens irrsken jag ej kan
Från minnets bleka strålar skilja.

Ryck mig, o Tro, från tviflets brant!
Allt mörker för din fackla vike!
Kom! med din nyckel af demant
Läs porten opp till himmelrike!

O höga, änglarena Dygd!
En gång likväl i saligt skygd
Af Edens palmer skall jag finna
Dig, mitt begär, min själs Gudinna.
 
Jag sett Din bild. En gång Dig sjelf
Vid lifvets spegelklara elf
Min blick skall hälsa, ljuft betagen,
I skenet af den nya dagen.
 
Då skall en herrlig jubelsång,
Ej fjättrad mer af smärtans tvång,
Från mina rosenläppar ljuda
Och festligt hyllningen dig bjuda.
 
Som Månans ljuft Ditt anlet är.
Auroras purpurskrud Dig klär.
Kring kinden evigt blommar våren
Och stjernor kransa ambrahåren.
 
Med namnlös kärlek skådar Gud
På Dig, o alla själars Brud!
Hans sferer sjunga till din ära,
Och helgonen Dig offer bära.
 
Serafen stum af kjusning står
När öfver himlarne Du går.
Keruber sig till jorden böja
Vid fläkten af din ambraslöja.
 
Tills känslan i de högas bröst
Försmälter i melodisk röst
Och löser deras silfvertunga --
Då börja tusen harpor sjunga.
 
Då flamma rökverk till Dig opp
Då sväfvar rena Jungfrurs tropp
I liljedrägt och månskenskransar
Omkring Din thron i offerdansar.
 
Men vi, som bo i Jordens grus,
Vi smäkta, qualde till ditt ljus,
Vi skåda med formörkadt öga
Upp till ditt stjernpalats, Du höga!
 
Se, tänkarn vakar, kysk och mild,
Från hvarje jordisk glädje skild,
Vid lampans tysta midnattsläger --
Martyren trotsar död och plågor.
 
Föraktad, misskänd och förglömd,
I låga dalens skuggor gömd,
Går denne mödans teg att skära
Och skyr att lastens purpur bära.
 
Hvad lifvar dessas eldbegär?
Ej kronor dem belöna här.
Till Dig, o strålande Gudinna!
De ädles bröst af kärlek brinna.
 
En gång Du skall dem kransen ge --
En gång ditt helga anlete,
Det gudaglänsande, det ljusa,
Skall mäktigt deras hjertan kjusa.
 
O anderikets Drottning, hör!
En gång, en gång mig värdig gör
Att på Odödlighetens stränder
Ta segerns palm af dina händer. 

Barndomsminnen! församlens än
Vid min klagande lutas röst!
Ack! som dagg på brända rosor
Vederquicken I själen!

Hvisken sagta hur säll jag var,
Då, i menlösa fröjders sköt,
Inga qual mitt hjerta fyllde
Inga tårar mitt öga.

Sol och Måne med himmelsk frid
Nederblickade då på mig.
Och omkring mig Jorden myste
I romantisk förtrollning.

Mina bröder och Systrar då,
Hårda Människor! voren I,
Och i eterns blåa länder
Bodde allas vår Fader.

Honom lyftes min fromma blick
I den stjerniga nattens lugn,
Honom brann ett heligt rökverk
T mitt skuldfria hjerta.

Fri som tanken om dagen jag
Lopp kring ångande blomsterfält,
Blef hvar natt af Herrans Ängel
Söfd i gyllene drömmar

Ljuflig slummer vid källors rand
Och i feiska land en färd,
Paradisisk dygd och glädje,
Så jag tänkte mig lifvet.

Då mitt öga i Rosens prakt
Såg den kommande Flickans bild,
Hennes lena röst jag hörde
I den hviskande bäcken,

Och åt mystiska framtidsdar
Sträckte glödande armar ut –
O! hvi kjusar mig ej längre
Hoppets jordiska himmel?

Ej jag visste att verlden blott
Guld och purpur sin dyrkan ger,
Ej att öfvermodet rysligt
Trampar likar i stoftet.

Hårda Öde! hvi tog jag med
Ur min ljufliga barndomsdal
Samma hjerta, samma oskuld
I den brottsliga verlden?

Kan jag hycklade offers skatt
Ge åt målet för mitt förakt?
Kan jag väl med rökverk hylla
Jordens låga Idoler?

O! när randas den gyllne dag,
Då för sorger och mödor fri,
Jag, Natur! får åter hvila
I ditt blomstrande sköte?

Då i susande bokars skygd
Mig besöker en trofast vän,
Och ur Evighetens drömmar
Flickans kyssar mig väcka?

Aldrig! aldrig! Kring Ödets haf
Oupphörligt jag vräkas skall
Och en störtvåg jullen sänka
Snart i fradgande djupet.

Tankfull går du,
Nattliga måne, 
I de silfrade molnen. 
Full af allvar 
Stirrar din blick 
Ned på vårt dunkla, 
Sofvande klot, 
Och skalden försmälter 
Vid ditt mystiska ljus 
I vemod.

Då jorden skaptes, 
Skaptes ock du, 
Att troget ledsaga 
Dess vandring kring solen 
Och för deras begge 
Hemisferer predika 
Förvandlingens lära. 
Dig befalldes att vara 
En helig spegel, 
En klar symbol 
Af det jordiskas öden. 

I evig glans 
Kring Skaparens thron 
Idéerna stråla. 
Ej mista sitt sken 
De vänliga stjernor, 
Och solen hvar morgon, 
Evigt densamma, 
Leende framgår 
I sin bländande krona. 
Tryggadt för skiften 
Är allt deruppe. 
Med dig, o måne, 
Förvandlingen börjar. 
Än vänligt du tänder 
Ditt glimmande ny; 
Snart ser man dig half, 
Snart i lysande fylle. 
Se'n tynar du af 
Och försvinner. 
Så äfven på jorden 
Vexlingen rår. 
Mellan ebb och flod 
Verldshafvet evigt 
Skiftar ju om. 
Plantorna framgå 
Ur natten och mullen, 
Knoppas och blomstra 
Och vända igen 
Till natten och mullen. 
Mellan nöjen och plågor 
Vacklar vårt hjerta; 
Mellan nedan och ny 
Skiftar vår lycka.

Det ljus, du lånar, 
O sörjande måne, 
Åt jordens nätter,
Du sjelf har lånat 
Af solen. 
Från himmelen kommer, 
Från ljusets verld, 
Det ädla, det stora 
Härnere.

I leende blommor
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Sköna flicka
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Hvad är du, kärlek
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Tro på en fader
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Lilla Kalle, med ett svärd 
Vid sin venstra sida, 
Hastar ut i riddarfärd,
Att mot trollen strida. 
  Hvit är hans häst, 
  Guldprydd hans väst; 
Fjädrarne svaja på hatten. 

Minna för sin spegel står, 
Som en stjerna blänker, 
Flätar perlor i sitt hår 
Och på Kalle tänker. 
  Skön är hans mö, 
  Hvit som en snö, 
Röd som en törnros i dalen. 

Lilla Kalle i galopp 
Rundt kring verlden trafvar,
Öfver branta klippors topp, 
Ängar, berg och grafvar. 
  Präktig han far, 
  Borgar han tar,
Städer och byar han vinner. 

Minna jemt till dagens slut 
Sitter i sin kammar, 
Spänner silkesväfven ut 
Mellan bågens rammar, 
  Stickar derpå 
  Hvita och blå, 
Röda och guldgula rosor. 

Lilla Karl i kungasaln 
Dricker söta viner. 
Perlor bubbla i pokaln, 
Klara som rubiner. 
  Tapper han är, 
  Stjernor han bär,
Stjernor och band uppå rocken.

I sin faders park ibland 
Lilla Minna vankar, 
Med en blomma i sin hand,
Karl i sina tankar. 
  Röd är dess kind,
  Lätt som en hind 
Minna i buskarne sväfvar. 

Lilla Kalle, vig och snar, 
På sin häst sig kastar,
Öfver berg och backar far 
Och till Minna hastar. 
  Flickorna se 
  På ridten och ge 
Anskri vid trafvarens satser. 

Lilla Kalle, hög och stor,
In i salen stiger; 
Minna står bredvid sin mor
Och för riddarn niger.
  Eldig och kär,
  Hon tänker så här: 
Krist gifve, att riddarns jag vore! 

På dig jag tänker, när Aurora prålar
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Hvadan denna evigt närda trånad
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —