I ensliga stugan, en kulen qväll,
steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
men icke ett mjöldoft fans i hans tjäll
och icke ett ax uppå logen.

Då kommo emot honom barnen två
med bleknade kinder, de arma.
«Gif bröd åt oss, fader! Vi hungra så.
Ack, låt oss allenast en smula få!« --
«Jag har intet. Gud, Dig förbarma!« --

«När moder bars bort på den svarta bår,
och när under mullen dess kista
blef gömd uppå vallen, der kyrkan står,
en kaka du gaf -- den var vätt af din tår
säg, fader, o var det den sista?« -- 

«Ack, barn, jag har ingen att ge er i dag,
men Gud skall i morgon väl sända
den hjälp, vi förbida af hans behag.
O, varen blott stilla och nöjda som jag!
I morgon här bakas kanhända.«

Då tog han från mossiga väggen ner
sin harpa. Hvad makt i dess stämma!
De hungrande små icke klaga mer,
på infallna kinderna glädjen ler,
och klangen kan plågorna hämma.

Med ansigtet bortvändt att dölja sin tår,
att icke sin ängslan förråda,
nu fadern en muntrande polska slår,
och barnen de dansa, och qvällen förgår,
tills trötta de somnade båda.

Vid bädden af strå, der de slumrade än,
då bad han: «O, Gud, ifrån nöden
befria dem Du, alla lidandes vän!«
Det skedde. De vaknade aldrig igen.
Befriaren kom. -- Det var döden.