Staffan, Staffan stallerdräng
vattnar sina hästar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus stält dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med lifsens vatten.

Just då klockorna slå tolf
träda de från stallets golf
ut i gårdens drifva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skifva.

Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln väfd af rosenblad,
silfverskir till sömmar.

Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ridter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.

Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat glåmigt utaf svält
letar hackelse och spelt
på den frusna vägen.

Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik ham
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
hufvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.

Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hofvens slag mot sten och stock
dof som mull mot kistelock
dödens isgrå skimmel.

Staffan, Staffan stallerdräng
vattnar sina hästar fem.
Ljuft är lifsens vatten.
Festlikt blänka himmelns bloss.
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.