Legender, ballader och romanser

Barbe Blumberg, min älskling,
fagraste mö i Brabant,
min ålderdoms åtrådda blomma.
Din barm jag vill med smycken beströ,
med hängen af guld och demant,
och fästa på junfrupannan den fromma
min kejsarkronas röda rubin,
men din gråt vill jag dricka
som kosterligt vin.

Barbe Blumberg, du blifver
den grannaste brud i Brabant,
se kejsaren låter dig sända
af flöjel och mård
en bröllopsskrud med
guldsydd pärlsidad kant.
Så skynda från sångbok,
sömnad och slända,
till fest dig red i klädkammarloft!
Men din sorg är mig kär
som blomsterdoft. 

Barbe Blumberg, din fader är död.
- Ej man i Brant skall dig
från mitt hjärta skilja.
Ren naklas i natten ditt svarta spann.
Doft dunkar på dörrn min drabant.
Ej världen har skydd
mot kejsarens vilja.
Ren facklorna blänka i svalugång.
Din suck blir mig ljuf som fågelsång.

Barbe Blumberg, förglöm både
hem och mor i Brabant.
Se hingstarnas hofvar slå snistor.
Glöm svennen, som innan till kriget han for
dig gaf för sin sista slant din ring.
Du finner i kejsarens kistor
mång bättre klenodtill bröllopsståt.
Barbe Blumberg, jag törstar efter din gråt.

Nu majsolen sjunker öfver Clarens
med strålar som guldtråd spröda.
I skymningen drömmer Lac Leman
om vissnade rosor röda,
om tystnade stämmors kärleksklang,
om Saint-Preux och Juliette de döda.

Jag skrider ensam i knoppande vår
på gamla gårdar och tegar,
och letar min lyckas försvunna spår
på ungdomens trådda vägar,
och bäsk som ett afskeds bittraste tår
blir drycken i minnenas bägar.

Nu böljan bleknar i grönt som erg,
men tinnarne glimma och glöda.
Bland häckar och vinfält i brungrå färg
re’n spirar majnattens gröda.
Men tystnaden drömmer bland Juras berg
om Saint-Preux och Juliette de döda.

Och jag böjer mitt knä för den sjunkna sol,
som en gång lyst mina öden.
Än brinner som rökverk för fallen idol
i hjärtat den flammande glöden,
och vårens första sång och viol
jag tungsint offrar åt döden.

Staffan, Staffan stallerdräng
vattnar sina hästar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus stält dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med lifsens vatten.

Just då klockorna slå tolf
träda de från stallets golf
ut i gårdens drifva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skifva.

Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln väfd af rosenblad,
silfverskir till sömmar.

Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ridter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.

Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat glåmigt utaf svält
letar hackelse och spelt
på den frusna vägen.

Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik ham
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
hufvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.

Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hofvens slag mot sten och stock
dof som mull mot kistelock
dödens isgrå skimmel.

Staffan, Staffan stallerdräng
vattnar sina hästar fem.
Ljuft är lifsens vatten.
Festlikt blänka himmelns bloss.
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.

Nu sjunker soln vid skogens rand
och skymningssuset saktar,
du hjärta, som till fjärran land
och fjärran lycka traktar,
se, hur i ro nu hvarje gren
och hvarje grässtrå domna.
Hvi hjärta skälfver du allen,
när alla bladen somna?

Du pockar, att en salighet
hvar stund skall dig beskära,
och väntans visa ödmjukhet
vill aldrig den du lära?
I sömn den stora skogen lugnt
nu bidar gryningsstrimman.
Du hjärta, som än slår så tungt
tag rast till morgontimman.

Du lilla varg, kom hit och bit, 
jag har så godt om blodet. 
Kom med din tand så hvass och hvit, 
jag längtar, du kan tro det, 
att känna den djupt i mitt kött 
och under bettet blunda. --
Och ädelt är mitt blod och rödt 
och hjärtat sammalunda. 

Du vackra orm med hvitgult skinn 
i trolska måneskiftet,
intill min mun lägg gadden din, 
jag tål det söta giftet. 
Jag smeker dina blanka fjäll,
och allt ditt starka etter 
blott gör mig yr, blott gör mig säll 
i heta sommarnätter. 

Visst får du guld -- ej guld så rödt 
har kejsarn i sin krona, 
på silkeskuddar skall du blödt 
som en gudinna trona. 
Hvi dröja lätta gullskinnsskor? 
Säg, hvad dig mera lyster, 
den psalmbok, som jag fått af mor 
och korset från min syster? 

Ack, världen den är slem och arg. 
Blott vrångt och vindt där händer. 
Förgör mig du, min lilla varg 
med dina hvassa tänder. 
Tids nog man blir på botfärd stadd 
och bikta skall och skrifta. 
Kom, vackra orm med blekröd gadd, 
kom, att mitt li förgifta.

Alltså den smärtan kunde domna
trots allt sitt vilda sus och larm,
också den sorgen kunde somna,
som en gång helt fyllt upp min barm.
Den sista dyningen förrunnit,
en nattens suck i årens sand,
av våg, som brusat och försvunnit,
blott snäckskal ligga kvar på strand.

Men åter lika ljust och blått
som förr en vår är havets vatten,
jag åter hoppas, åter sått,
jag vet det gror i juninatten.
Du hårda liv, du rika liv,
hur dina träd av frukter digna.
Jag räknar ej; tag eller giv!
Jag lika fullt vill dig välsigna.

Hör du augusti sommarregn 
lätt i den ljusa natten, 
som i en vacker riddarsägn
en halfsöfd springbrunns vatten? 
Och alla blommor öppna sig 
för dropparne, som kvälla, 
till hjärtana på dig och mig 
låt också flödet välla. 

Tänk, gamla barnrim regnet kan 
om lek och hök och dufva, 
om prinsen, som prinsessan vann 
den trotsiga och ljufva --.
Så lös ditt hår och mot min kind 
din bleka kind lägg stilla, 
och först när regnet somnat in 
vårt famntag domnar, lilla. 

En båt med blommor glider bort mot havet
med blad, som hösten bränt, kring toft och master
och däcket i förbleknad prakt begravet
av slocknad vallmo och av vissen aster.
Blott tubarosen står där marmorstel
och doftar om förbrunna kärleksöden.
Min levnads älskade, min tankes själ,
säg, om vi slumra eller det är döden?

Kring floden le i kvällsol livets länder
med ljusa hus i vita körsbärslundar.
På ängarne till ringdans knytas händer,
men barnet ljuvt vid moderbröstet blundar,
och aftonsvalkan dör i fågelsång.
Vad ölet läskar godt den gamle!
Skratten från gröna gärden klinga kvällen lång.

Se, älskade, snart skymmes allt av natten.
För evigt sjunker soln bak livets länder.
Nu slottets spira, parkens poppelkrona
ren töcknet höljt. Varthän då bär oss båten?
Ty tornets klockor jag ej mer hör tona.
Mot vilken okänd ocean går stråten?

Ack, är min hand så kall som din? Så domnat
mitt leende, som det jag svagt ser smeka
din slutna mun? Säg, är då allt fullkomnat
och vi fått sluta sörja, sluta leka,
ej någon klocka jag hör längre tona.

I svarta mörkret står nu allt begravet.
Nej, intet avsked, intet tack, du kära!
Vi skiljas ej, som förr, på dunkla havet
mitt hjärta skall ditt hjärta vara nära
och samman segla vi i natten, samman,
mer oupplösligt än oss världen unnat.
Den stund, som släcker sista stjärneflamman
beskär en högre fröjd än livet kunnat.