Frågar Frida mig om stjärnor klara,
 vill jag svara:
 Jordar äro de, ej silverbloss.
 Frågar du mig så om jämt de vara?
 Nej, de fara,
 först i ringlar, sedan bort från oss.
 "Åh, när så du talar,
 gunga berg och dalar,
 huvet surrar och får knappast ro ..."
 Ha! Förlåt jag skrattar!
 Ej så lätt man fattar
 Universum, som man strax vill tro!
 Frågar Frida mig om stjärnor klara,
 vill jag svara:
 Jordar äro de, ej silverbloss.
 
Rymden är som full av gröna prickar.
 Ständigt skickar
 vår Natur planeter ut på dans. 
 Vart man än på himlavalvet blickar,
 alltid nickar
 det en liten stjärna någonstans!
 "Ja, men Himlens boning. . . "
 Bedjer om förskoning. . .
 Universum allt oändligt är.
 Jorden, som de andra,
 får tills slutet vandra,
 svept i slöjan aven atmosfär. 
Rymden är som full av gröna prickar.
 Ständigt skickar
 Vår Natur planeter ut på dans.
 
Frågar Frida mig, om bak det tomma
 ängar blomma,
 ej jag rövar hennes barnatro. 
 Himlens port jag ej vill gärna bomma
 för de fromma.
 Må de äga den i lycklig ro!
 Men inom mig bränner
 och jag stundom känner,
 som jag själv vill bliva ateist. . .
 "Bliv vad du behagar,
 endast att du lagar,
 så du ej blir ångerköpt till sist." 
Frågar Frida mig, om bak det tomma
 ängar blomma,
 ej jag rövar hennes barnatro.
 
Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
 Jämt beundra
 Skapelsen man må med villighet.
 Vår Natur må susa eller dundra,
 man får undra
 över all dess regelbundenhet!
 Dock ibland man tycker,
 den är full av nycker
 som en kvinna uti jungfruburn . . .
 Nog för att jag kände
 piken, som du sände.
 Men det är ej jag, som skapt Naturn! --
 Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
 Jämt beundra
 Skapelsen man må med villighet.