Fridas Bok: Småstadsvisor om Frida och Naturen om Döden och Universum

Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
 på förmiddan, då solen lyste klar,
 och ängens alla blommor av många hundra slag,
 de stodo bugande i par vid par.
 Och vinden drog så saktelig och nere invid stranden,
 där smög en bölja kärleksfull till snäckan uti sanden.
 Den första gång jag såg dig, det var en sommardag,
 den första gång jag tog dig uti handen.
 
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
 så blänkande som svanen i sin skrud.
 Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn
 liksom ett jubel utav fåglars ljud.
 Då ljöd en sång från himmelen, så skön som inga flera;
 det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
 Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn
 så bländande och grann som aldrig mera.
 
Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns dag,
 då drivan ligger glittrande och kall,
 nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag
 och vågens frus i alla fulla fall.
 Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
 med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
 att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
 som rodna och som stråla och betaga.

Frida! "Ja!"
 Frida! "Jaha!"
 Se, staden flaggar! Dukar sväva, sommarns vindar dra.
 Böljor blå,
 de kryssa och slå
 kring svarta skutor, guppande, med ved och bräder på.
 Den staden, svept i rosigt dis,
 lik pärla i ett flor,
 den tycke har utav Paris,
 som Rådman sagt och tror!
 Lilla Paris,
 Lilla Paris,
 du ligger trygg och tindrande i sommarns friska bris!
 
Allvarsam
 blickar där fram
 vår kommunala Fattiggård med ankor på sin damm
 Rosigt ljus
 på Sparbankens hus;
 markiser fladdra vilt och skönt vid blåstars ryck och sus.
 Så lugn, förutan rök och tjut,
 Fabriken sova får.
 Vårt Föreläsningsinstitut
 bak gröna buskar står.
 Lilla Paris,
 Lilla Paris,
 du ligger trygg och tindrande i sommarns friska bris.
 
Lövad båt,
 pustar med ståt;
 ur sidan sprutar vattnet blankt och plaskar efteråt.
 Ljust ett par,
 sommarklätt drar
 på bron uti ett gullgult moln -- röd parasoll hon har!
 Är det en bild utav Paris,
 nog är den blid och still!
 Därovan på sitt enkla vis
 hörs svenska lärkans drill.
 Lilla Paris,
 Lilla Paris,
 du ligger trygg och tinrande i sommarns friska bris.
 
Frida! "Ja!"
 Frida! "Jaha!"
 Tänk, ifall plötsligt franska vindar börja kring oss dra!
 Frida satt
 fager, fast matt,
 med mjölig kind och blodröd mund och mörkögd som en natt.
 Vid häckens lila blomsterskog,
 där klang mitt kärlekstal,
 där stod jag skön, men ledsamt nog
 så slapp uti moral.
 Lilla Paris,
 Lilla Paris,
 du ligger trygg och tindrande i sommarns friska bris.
 
Väl som är!
 Lycklig som är!
 Vår stad, till ytan lik Paris, har ej dess karaktär.
 Skön till form
 men fjärran all storm,
 revolution, soldaters tramp och hopars vilda gorm.
 Där släpas ej vid facklors brand
 med blåst i yvigt hår
 vår Rådman ut av bödelns hand
 en natt när trumman går.
 Lilla Paris,
 Lilla Paris,
 du ligger trygg och tindrande i sommarns friska bris!

Frågar Frida mig om stjärnor klara,
 vill jag svara:
 Jordar äro de, ej silverbloss.
 Frågar du mig så om jämt de vara?
 Nej, de fara,
 först i ringlar, sedan bort från oss.
 "Åh, när så du talar,
 gunga berg och dalar,
 huvet surrar och får knappast ro ..."
 Ha! Förlåt jag skrattar!
 Ej så lätt man fattar
 Universum, som man strax vill tro!
 Frågar Frida mig om stjärnor klara,
 vill jag svara:
 Jordar äro de, ej silverbloss.
 
Rymden är som full av gröna prickar.
 Ständigt skickar
 vår Natur planeter ut på dans. 
 Vart man än på himlavalvet blickar,
 alltid nickar
 det en liten stjärna någonstans!
 "Ja, men Himlens boning. . . "
 Bedjer om förskoning. . .
 Universum allt oändligt är.
 Jorden, som de andra,
 får tills slutet vandra,
 svept i slöjan aven atmosfär. 
Rymden är som full av gröna prickar.
 Ständigt skickar
 Vår Natur planeter ut på dans.
 
Frågar Frida mig, om bak det tomma
 ängar blomma,
 ej jag rövar hennes barnatro. 
 Himlens port jag ej vill gärna bomma
 för de fromma.
 Må de äga den i lycklig ro!
 Men inom mig bränner
 och jag stundom känner,
 som jag själv vill bliva ateist. . .
 "Bliv vad du behagar,
 endast att du lagar,
 så du ej blir ångerköpt till sist." 
Frågar Frida mig, om bak det tomma
 ängar blomma,
 ej jag rövar hennes barnatro.
 
Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
 Jämt beundra
 Skapelsen man må med villighet.
 Vår Natur må susa eller dundra,
 man får undra
 över all dess regelbundenhet!
 Dock ibland man tycker,
 den är full av nycker
 som en kvinna uti jungfruburn . . .
 Nog för att jag kände
 piken, som du sände.
 Men det är ej jag, som skapt Naturn! --
 Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
 Jämt beundra
 Skapelsen man må med villighet.

Titta, titta!
 En hästsko vi hitta
 i blänkande gräsen! Åh, lycka och tur!
 Säkert vi snart i det egna boet sitta
 med prickiga gardiner och fågel i bur.
 Strax bakom staden,
 där grön kastanjeraden
 ses skaka över taken av blomster en skur.
 (Flaggstång kan kvitta!)
 Åh, titta, titta!
 En hästsko vi hitta.
 Åh, lycka och tur!
 
Blåstar nappa,
 än vilda, än slappa,
 gardinen, -- den far som en smattrande flagg,
 Frida tar av sig sin gula sommarkappa;
 vid fönstret hon sig lutar i snövita plagg.
 Lyssnar nyfiken.
 Goodtemplaremusiken,
 den föres till vårt öra vid vindarnas vagg.
 Fläktarne nappa,
 vad träden tappa
 och strö på vår trappa
 i morgonens dagg.
 
Köksdörrn gnäller,
 och Frida nu ställer
 sin kosa ditut, men jag dröjer så trygg.
 Forskar i rummet om målarfärgen fäller
 på dörrens fina ådring, naturlig och snygg.
 Intet att klaga!
 På piedestalen svaga
 där breder sig en palm över Snöklockans rygg
 Köksdörren gnäller,
 och Frida häller
 ur kannan, som sväller,
 serverar så trygg.
 
Mattor gröna
 med rosor, som sköna
 sig fläta i druva och blad utav pil.
 Lång som en dalkarl, en klocka höres döna
 i rummet allra innerst, i allmogens stil.
 Bilagor många
 i ramar ögat fånga.
 I mitten Fridas moder i svartkritsprofil.
 Tänkspråken sköna
 oss väcka, löna,
 i bladhängen gröna
 med hjärta och pil.
 
Tratten blänker . . .
 Caruso oss skänker
 en sång i den stunden, så ljus och så huld.
 Nästan som gnistor i rummet ut det stänker.
 Den rösten är visst skapad av pärlor och gull!
 Ljuv är visiten --
 men nålen bliver sliten;
 det smattrar mitt i skivan, av ringlarne full . . .
 Tratten, den blänker.
 Som gnistor stänker
 av sången, som skänker
 oss pärlor och gull.
 
Bäst vi sitta,
 en solkatt vill titta.
 Den smyger sig in över fågelens bur.
 Sångarens glädje till jubel kan oss smitta,
 vi ville nästan dansa till kvittret i dur.
 -- -- -- -- --
 "Sakta, o sakta!
 En dröm år ej som fakta.
 Nog äro fakta säkrare till sin natur? . . ."
 Fakta kan kvitta!
 Åh, titta, titta,
 en hästsko vi hitta!
 Åh, lycka och tur!

I utvärdshusets trädgård lyktor skina,
 men ovanför har himlen lampan tänt.
 Åh, så kinesisk verkar månen fina,
 när emot oss hans anlete är vänt!
 Men runt kring denna himlakroppen, duven,
 där stå mot rymdens mörka sammet blå,
 de tusen stjärnors vita knappnålshuven,
 som lysa ned på sandens      (cello)
 snäckor små.
 
Uppå estraden, bakom blom, som glöda,
 vi se en ensam man i mörk kavaj.
 Han kramar ömt violoncellen röda,
 som darrar fram den sången "Träumerei".
 Hans bleka hand är spärrad över strängen,
 och fingret skakar för var ton, så rund.
 Än är det som ett sus på sommarängen,
 än som en källa porlar      (cello)
 i en lund.
 
Då: liksom stelnar allt, och lyss till sången.
 En dvalans bild från Rosimundas hus:
 Serveringsfröken styvnat har på gången
 med lyftad bricka, fylld av stjärnors ljus.
 Och Rådman, framåtlutad, stödd på käppen,
 med rosig kind och silver i sitt hår,
 ett leende han bär på stolta läppen,
 som nog Musikens ängel      (cello)
 väl förstår.
 
Men plötsligt -- mitt i denna djupa dvala
 en röst hörs bullra över vita bord:
 -- "Kom hit, min pulla, så jag får betala!" --
 I denna stund min tunga saknar ord.
 I vrede våndas alla ljusa hattar,
 och Rådman ryter genom trädgårn: "Tyst!"
 När mannen i bersåen hånfullt skrattar,
 blir Frida blek liksom en      (cello)
 marmorbyst.
 
Och ögon blixtra än, cigarrer blossa
 i vredens iver över bordens rad,
 når kyparn smyger bort att oss förlossa
 från syndarn, dold bakom bersåens blad.
 Ett mummel hörs, som väcker lätt förfäran,
 när mannen gäldar vad han nyss förtärt.
 Men kyparn varnar: "Solo på begäran!
 det solot har ju Rådman      (cello)
 själv begärt!"
 
Dock -- under tiden, trots den oron grymma,
 vår musikant med hår i sakta svaj,
 vid fingerhopp, som klara strängar skymma,
 till slutet nått på sången Träumerei.
 Och liksom balsam gör i smärtans timma,
 så sänder sista tonen lugn i sinn.
 På blanka brickan visst en tår syns glimma . . .
 Förlåt mig, ädla Frida,      (cello)
 den var min!

När mina tankar vilja bada
 i söderns månsken, fly de till Granada.
 Då glömmer jag vår svenska lada
 med torvtäckt tak invid sin blåa sjö.
 Nu är just en av dessa nätter:
 uti min hand jag ivrig sätter
 ett par små goda kastanjetter,
 och vilda visor vill jag kring mig strö.
 
Då sjunker staden ur mitt minne
 och Rådmans plank med popplarne därinne.
 Då glömmer jag vart streck med linne
 ibland syrener på min svenska gård.
 Caramba! Med mitt hand i sida
 jag börjar som en orm mig vrida
 och svänger uti cirklar vida
 mitt ben, som stramar i sin gyllne bård.
 
Och visar yr och flyr kring munnen,
 som vattnet sprutar uti Lejonbrunnen.
 Nu är min fosterjord försvunnen.
 Jag rasar, raglar, glömsk av allt, som hänt.
 Gitarrens klang blir mera yster,
 och Spaniens dotter är min syster.
 Varenda stund hon vill bli kysster
 (betecknande för folkets temperament!)
 
Här gnata inga störda grannar!
 Caramba! Vild och lycklig jag förbannar.
 -- -- -- -- --
 Då plötsligt jag i dansen stannar -- -- --
 Bland mörka ögon -- -- blå en blick mig rör.
 Jag slutar som en orm mig vrida.
 Jag tycker att jag skönjde Frida,
 och hennes ögon syntes lida
 och säga: "Sådant väldigt liv du för!"
 
Då störtar mitt i yran glada
 den gyllne brant; då slocknar mitt Granada. -- -- 
 Jag åter ser vår svenska lada
 vid stigen skum, bland blåklint och gullviv.
 I våta blomster gå vi sakta
 att Sveriges måne ömt betrakta . . .
 O, tro ej, jag vill den förakta --
 fast Spaniens skiner mera intensiv!

Se, leden förvirras och vackla
 strax innan vi sätta i gång.
 Där rusar, röd som en fackla,
 basblåsarn i vildaste språng.

 Sin tuba så ivrigt han tager
 ur säcken, som liknar en kjol.
 Det är, som när Skaparen drager
 ur molnet sin blänkande sol.
 
Sin skäggkvast så lystet han trycker
 mot bastubans svällande mund.
 Det liknar en kyss, o, min Frida,
 i musikens välsignade stund!
 
Skarorna sluta att vackla,
 vid smattret vi sätta i gång.
 Standaret, likt fladdrande fackla,
 det flyger från glimmande stång.
   
"Vad var det, som slog mej på kinden,
 som slog mej i ansiktet nyss?"
 Standartofsen flög ju i vinden
 och gav dig en smällande kyss.

 På fanan, den ljusblåa flamman,
 syns globen med polerna små.
 Än kramas den häftigt tillsamman,
 än åter den väldig ses stå.
 
Den bild, som så skrynklas av vindar,
 den är utav Jorden, vår mor.
 Se, runt om ekvatorn sig lindar
 ett bandage med inskrift, jag tror!
 
Sulorna trampa och takta
 på gatan, av daggen så våt,
 och stirrande ögon betrakta
 vår marsch och vår skinnande ståt.
 
Men strax intill Frida sig vänder
 en man, det är talarn, vi se.
 Nu knäpper han hop sina händer
 på skämt, som han sorgset vill be.
 
Han ropar: "Papiret fallerar!
 Spring efter papiret, herr Dahl,
 för annars mett härrskap riskerar,
 att inte det blir någet tal!"
 
Han blinkar så listigt och skakar
 i luften så lustigt sin hatt.
 Från myllrande ledet då brakar
 som en åska ett bullrande skratt.
  
 Bastuban blixtrar vid kröken,
 och tåget går halvt i en ring
 mot skogen bak diset och röken
 vid trum och vid klang och vid kling.
  
 Flöjtisten, så mild uti dragen,
 han torkar den blänkande stock
 och sticker en näsduk bak kragen
 och sjasar åt flugornas flock.
 
 Men stirrande, ängslig, en annan
 triangeln så plikttroget slår
 med halmhatten långt ner i pannan,
 där svetten som daggpärlor står.
 
Nu fanbärarn nästan tycks sjunka,
 sitt läder han jämkar uppå,
 och trummorna dundra och dunka.
 Till vår svängbro vi hunnit ändå!
 
Landsvägens dammskyar fara
 som rökpuffar ur en kanon
 och svepa vår svettiga skara
 i gyllne och rykande don.
  
 Strax efter vårt tåg höres frusta
 en häst. Han är eldig och glad.
 Han drager en vagn till vår lusta
 med röd och med gul lemonad.

 Buteljhalsar gnistra och tindra
 av ståltråd, de stängslena små,
 som frusande gulldrycker hindra
 att spruta sin flod på oss två.
 
Och klirrandet hörs trots musiken,
 fast bastuban likasom drar
 ur avgrundens djupaste riken
 en förfärande jättefanfar.
 
Titta! Vid skogskanten simmar
 vår ström med sitt blänkande sken.
 Den stimmar i morgonens timmar:
 "Drick av mej! Jag är nykter och ren!"

Känner Frida den platsen igen?
 "Åh, jajamän, åh, jajamän, 
 vad jag känner den igen!"
 Förr en bänk stod så murken bland skog . . .
 "Jag minns den nog, jag minns den nog
 och jag minns, hur fågeln slog."
 Där, som då fanns en ormbunksflock med daggigt spindelflor,
 fladdrar tältduken festligt kring vårt glada "postkontor".
 Men se, björken står vakande än!
 "Åh, jajamän, åh, jajamän,
 den har blivit som en vän!"
 
Festens gud skurit strå, brutit kvist . . .
 "Det märkes visst! Det märkes visst!
 Förr gick gräset till min vrist,
 Nu Naturen fått kortklippt sitt hår.
 "Ah, jag förstår! Ah, jag förstår!
 De ha klippt, så det förslår!"
 Där blott finken i glädje slog sin drillande revelj,
 dundrar tuban vid fruset av en sockerdricksbutelj.
 Men se, kullen är lik sig sen sist!
 "Ja visst, ja visst! Ja visst, ja visst!
 den har ej sin tuva mist."
 
Bäcken sinar, och mitt i dess lopp . . .
 "En kaffekopp, en kaffekopp
 nu de låta få ett dopp."
 Snart den böljan har mistat sitt blänk.
 "Ja visst! Åh, tänk, ja visst! Åh, tänk,
 när vi sutto i dess stänk!"
 Där, som förr stod en tall, du vet, med surr av myggors sång,
 skiner väckareklockan högt uti en såpad stång.
 Ruskor vaja så matt i dess topp.
 "Ja, titta opp! Ja, titta opp!
 Vimpeln snor kring gyllne knopp!"
 
Till Naturen ej Festen är vän . . .
 "Åh, nänemän, åh, nänemän,
 men nog glädes man åt den!"
 Fridas lystnad så väl jag förstår . . .
 "Är bra mitt hår? Är bra mitt hår?
 Det blev ruskat av en kår!"
 Själv jag gärna vill tänka på de forna blomsterfält,
 där bland fläktande tält de Fröjdens blåa fana ställt.
 Väl, att björken posterar där än!
 "Åh, jajamän, åh, jajamän,
 den har blivit som en vän "

"Hjälp oss backsa talarstolen!
 Di har ställt'en mitt i solen!" --
 Undan, Frida, akta kjolen!
 Skynda! Här man bråttom får!
 "Gustafsson! Åhi å backsa . . .!"
 Ovanför de fanor saxa:
 Glober svälla, örnar flaxa
 strax för vindens kår.
 Hör bara, hur det skrattar:
 "Ha ha!" -- Bland flaggor, hattar,
 "Rättvisans" hjul jag fattar.
 Kanske lyckan rår!
 Blåsten kaffedoft oss sänder,
 Gustafsson på tuban vänder;
 droppar blixtra en i sänder
 när han klaffen slår.
 
Medan lärkan ovan klingar,
 mänskan, yr, vill kasta ringar.
 Så beräknande jag svingar
 ringen -- den i gräset tar!
 Ej så lätt att spiken hinna.
 Jag ett durschslag kunnat vinna.
 Fridas ögon ivrigt brinna,
 när jag kastet har. -- -- --
 Skjutbanans jättar falla,
 nicka, när skotten knalla
 matt. Sådan villervalla!
 Bort jag Frida drar.
 Jag vill gå, där fiskdamn glimmar
 spegelstel, och reven simmar!
 Allvar, fly i festens timmar
 under hornfanfar!
 
Plötsligt ses bestyrarn rusa
 fram i gräset. Flaskor frusa,
 puffa, klinga. "Ena ljusa
 satar! Drickorna de lagt
 mitt i solen, så de spricka!
 Åtta hela sockerdricka!"
 Vilda blickar kan han skicka!
 Vrede och förakt. -- -- --
 Gungan tar sats och knakar,
 paret på brädan skakar.
 Nedanför ängsligt vakar
 ansvarsfull en vakt.
 Så med Frida vill jag fara
 upp igenom luften klara
 mot vår Junis runda skara
 moln i snövit prakt!

Drilla på flöjten
 och basa på bastuban! 
 Tiljor knaka
 och stängsel skaka.
 Dig närmre maka!
 Jag vill ej försaka
 den sprittande tavlan vid bastubans toner. 
 Systrar blyga
 liksom sig smyga
 till bröders rockslag och trogna bröst.
Blixtra bak granars rad
 eskornetter klara,
 blir jag i själen glad
 utav skenet bara.
 Frida, med blick i brand
 och flammig rand på kinden,
 ser, hur vart par tar land
 hos biljettörn vid grinden.
Drilla på flöjten
 och basa på bastuban! 
 Tiljor skaka,
 och stängsel knaka,
 och trummor braka
 vid hornens röst.
   
Dyster och sluten,
 men säker och tvingande 
 Blomström spränger
 en flock och tränger
 sig fram -- han blänger
 på vimplar och stänger.
 Ser ut som han hölle en drunknad i famnen! 
 Systern bleka
 med dragen veka
 ej orkar neka
 att följa med.
Pudding med snabba sving
 löses från sin syster.
 Damen går nätt omkring,
 följer lätt och yster.
 Konstfullt i snirklars garn
 de klyva häpen skara.
 Pudding, ett stockholmsbarn,
 modärnt kan dansa bara,
Dyster och sluten,
 men säker och tvingande 
 Blomström spränger
 en flock, och tränger
 sig fram. Han blänger
 som vor han vred.
  
Blek är Bestyrarn,
 men skämtfull och nojsande 
 för han fröken.
 Se, nobla kröken
 på armen! Röken
 står tät som i öken.
 Han glider så oljigt och backar så sakta. 
 Dolsk, han tager,
 sin dam. Han drager
 liksom magneten en synål gör.
Yrande, under hopp,
 sadelmakarn dansar.
 Halmhatt på huvudknopp,
 skjortveck som ett pansar!
 Detta så ystra par
 från Fröjdens riken, Frida,
 gör, att mitt hjärta tar
 ett skutt på vänster sida!
Blek är Bestyrarn,
 men skämtfull och nojsande
 ut ur röken
 han för sin fröken
 och nobla kröken
 på armen gör.
   
Drilla på flöjten
 och basa på bastuban! 
 Kjolar fläkta
 och armar, sträckta
 i höjden, fäkta!
 Med ögonen släckta
 nu systrarna hasas vid bastubans toner. 
 Näsduk flaggar,
 och drickan fraggar,
 där stängslet vaggar
 vid dansens gång.
Frida med Talarn själv
 -- städad dans! -- ses tjusa. --
 Tankfull vid Nöjets älv
 hör jag böljor brusa.
 Bländas av hornens sken
 -- blixtar ut de sända. --
 Vinden tar fatt i gren
 och börjar notblad vända . . .
Drilla på flöjten
 och basa på bastuban! 
 Frida fläktar.
 Hon visst försmäktar . . .
 Jag bjuder nektar
 vid hornens sång.

I en kväll så klar, när vinden drager svaler,
 fylld av ljuvlig doft, jag ej minns namnet på,
 tala vi på bänken om de små kanaler,
 som i Marsplanetens magra marker gå.
 "Kan man säkert veta?" Nej, jag vill ej svära!
 Men törhända genom grå och konstig säv,
 konstigt skurna böljor, konstig farkost bära
 i en dager matt, som silad genom väv!
 
"Säj, krumbuktar där i vattnets spegel alen?"
 Åh, det tror jag ej! Men som en fackla röd
 speglar sig, jag läste i Familjjournalen,
 denna jordens ljus med dov och sällsam glöd.
 Vilka dofter, som i kvällens vemod blandas,
 ej författarn nämner. Jag ej spörja vill!
 Men dem torde de få ganska svårt att andas.
 Luften är så tung, och vinden är så still.
 
Ej jag vet, om marken där med blommor täckes,
 om en Vår de ha i grönska, som hos oss,
 om en Höstens lykta tändes där och släckes,
 om ett snömoln yr vid bjällra och vid bloss.
 Troligt är väl, att de någon glädje hava
 till att tjusta le åt uti dagar grå.
 Troligt är väl ock de nödgas att begrava,
 nödgas sörja såsom vi vid kullar små.
 
"Fatta de med händer såsom mänskor taga?"
 Lätt är fråga giva, svårt är svar att få.
 Kanske de med lyktmaskögon varsamt draga,
 letande varandra med små spröt och strå.
 Medan Vetenskapen fåfängt söker flera
 vägar för en hälsning genom luftens ström,
 våra milda tankar vilja signalera,
 vandra dit och blixtra utav vänskap öm.
 
Just i denna stund, när blåsten sakta fläktar
 uti hattens flor -- just den minut, som går,
 kanske vid kanalen där en mö försmäktar
 av en kärlek, gjord av samma slag som vår.
 Kanske hennes stämma tunn och sällsam ljuder,
 kanske att en kyss hon får i kvällen still . . .
 "Tror du utav samma sort som Jorden bjuder?" . . .
 Möjligt, denna sed hör Universum till!

Skall Frida gråta för att Sommarn dött,
 för att den fällde snart sin granna blomma?
 Skall Sorgen färga Fridas öga rött?
 Det är väl bra, att Höstens dag fått komma.
 
Den fina astrakan, jag Frida ger,
 den har jag tagit utav Höstens händer,
 och grann är himmelen som Frida ser,
 bak almens galler liksom röda bränder.
 
Och fast nu Frida såg det bleka blad,
 som sakta föll, att aldrig leva mera,
 så får väl Frida ändå vara glad,
 och inte sitta där och reflektera.
 
Därovan glimma stjärnor fler och fler,
 som silvervita smycken ljuvt de ståta . . .
 Skall Frida gråta, fast jag vänligt ber
 och snällt och ömt, att Frida ej skall gråta!

På biografen sitta vi, när nyss septemberkvällen
 kring staden svept sitt gråa dok med regnets pärlevåd.
 Från skranket höres som ett sus ifrån violoncellen.
 Det snyftar till, ett bänklock slår, allt medan skymning rår.
 Nu blixtra bildens strömmar:
 dar stiger lorden bråd,
 liksom i onda drömmar,
 så mörk på dukens våd.
 
Han synes darra något grand uppå altanens stenar,
 där skuggorna från träden leva som i verklighet.
 Han får ett brev, han bryter det. Förstår du vad han menar? --
 Så stirrar han emot oss ut i vrede, hård och het.
 Nu vill han sig bemanna,
 och sväljer i sin nöd,
 och handen på hans panna,
 far fram i feberns glöd.
 
Han sliter, fast man icke trott han skulle detta göra,
 sitt brev i tusen bitar, flingor -- strör dem vitt omkring.
 O, fagert är på duken se, hur friska vindar föra
 de papperslapparna så brått på markens gång i ring.
 Nu ser han på sin klocka
 med hand i häftigt darr,
 och rökens moln sig flocka
 så vilt från hans cigarr.
 
Vad är det, frågar du, min vän! Jag vill i mörkret svara,
 bäst lorden ljudlöst går och går i väntan i sin park,
 att brand det är i hjärtats djup, att det är kärlek bara,
 fastän den kärleken är nog ovanligt vild och stark.
 Bak trän vid vita murar
 en kvinna lystet ser.
 Åh, ögat, hur det lurar!
 Ah, munnen, hur den ler!
 
Det är den gamla sagan om, hur kvinnan, denna veka,
 förmår att trampa hjärtan ned vid sång och spel och glam.
 Hon märker ej, att mannens kinder bliva dödligt bleka,
 hon vet ej allvar av, förrän revolvern kommit fram!
 Han hotar att sig skjuta.
 (Nu blir musiken spröd.
 Det är som klang av luta,
 det är visst Åses död.)
 
Ah, gråt ej! Snart ar allt förbytt i ljus och toner klara.
 När "Havrekungens arv" han fått, hon vet, vad han är värd.
 Snart drömma de vid brasans sken, långt bort från sorg och fara,
 och lyckans änglar vaka strax vid deras huvudgärd.
 Se, lorden ömt sig lutar
 mot blus av sidensars . . .
 Musiken festligt slutar
 med Göta gardes marsch.

Nyss låg jag bak en gren
 och siktade, tog korn
 på fienden, som flagga vid sin vall.
 Bak taggtråd och bak sten
 det smattrade av horn.
 Men plötsligt något varmt vid örat small.
 
Jag släppte mitt gevär,
 och skogen hastigt vek
 liksom en dimma bort utur min syn.
 Jag såg en myllrig här,
 så kände jag mig blek,
 så blev jag kall som marken och som skyn.
 
En liten fransk sergeant,
 som ilade förbi,
 han sade på sitt milda tungomål:
 -- Ni lever, inte sant?
 Jag svarade: "Oui!"
 men skönjde snart ej minsta föremål.
 
Jag föll i mörkrets hägn,
 jag lyftes som av vind
 och svävade, men vingen icke bar.
 Då kände jag ett regn,
 ett ljumt, uppå min kind
 och vaknade i livet ännu kvar.
 
Och vid min bädd hon satt
 den späda systern fin,
 och hennes gråt det var, som väckt mig nyss.
 En blick som mörkan natt,
 en blus av fin musslin
 och brosch, så allvarsam, med silverkryss.
  
 Jag viskade: "Förbi!"
 och såg i feberns brand
 en puffig rök och röda blixtars sken.
 Hon sade: "Mon ami!"
 och tog min heta hand,
 och strök min panna från dess lockar ren.
 -- -- --
 Ännu jag ser mig gå
 i solig trädgårdsgång,
 så sakta vid den franska vindens fläkt.
 Ifrån en tät berså
 jag hör en kvinnas sång
 Jag stapplar dit i randig sjukhusdräkt.
 
Då löses tungans band
 och ord med kärlek i,
 de falla såsom rosor från en gren.
 Hon griper milt min hand,
 hon viskar: "Mon ami"
 och stryker pannan från dess lockar ren.

"Nej, mitt hjärta har ej val,
 säger Frida.
 Nej, mitt hjärta har ej val i denna nöd!
 Jag vill vara neutral,
 säger Frida,
 jag vill vara neutral intill min död."
 Hon kan luta sitt huvud i handen tyst för sig
 och skåda vilda scener på krigets fjärran stig:
 Hopar myllra utan tal
 för att strida . . .
 Nu en by ser hon brinna ned, så röd!
 "Jag vill vara neutral",
 säger Frida.
 "Jag vill vara neutral intill min död."
 
Med ett tidningsblad i hand
 kan hon sitta,
 medan brasan färgar hennes blus med gull.
 Över arkets vita rand
 vill hon titta,
 men hon ryggar strax tillbaks, av fasa full.
 O, då blixtrar en tår på en sax i korgens vrå.
 "Mig kvittar allt ententen, och Hindenburg också!
 Var och en har sina kval.
 Varje sida
 har elände med bårar och med nöd.
 Jag vill vara neutral",
 säger Frida.
 "Jag vill vara neutral intill min död."
 
Hennes broder är en vän
 av ententen,
 Glad han stormade en kväll vid lampans sken:
 "Nu en seger vi igen
 ha i vänten!
 Snart blir pulver utav Hindenburgarns ben!"
 då var sällsamt att skåda, hur Frida reste sig,
 hon sken i lampans skimmer, hon såg så klart på mig:
 "Tack för alla fina tal . . .
 Dem, som lida,
 kan jag ynka, tills jag av gråt blir röd!
 Jag vill vara neutral",
 sade Frida.
 "Jag vill vara neutral intill min död."
 
Sorgen blommar i vår dal,
 bästa Frida!
 Sorgen blommar, och han växer stark och rik . . .
 Även jag är neutral,
 bästa Frida.
 Jag vill stödja vår regerings politik!
 Men om trumman mig kallar en mulen morgonväkt,
 må jag skynda till de andra vid blåa fanors fläkt.
 Jag har intet annat val
 än att strida!
 Annat val har jag ej uti min nöd!
 -- -- --
 "Var du bara neutral",
 säger Frida.
 "Var du bara neutral intill din död"!

Något ljust och änglaaktigt skiner
 omkring Fridas huvud, medge det!
 Särskilt när bak vårens blomgardiner
 kring hon går med små och lätta fjät.
 Icke något språng, som slår och skallar;
 fint, likt suset i en vass hon lopp.
 Ändå står ej Frida, vad man kallar,
 på vår samhällssteges högsta topp.
 
Hur hon i sin gärning så kan vara,
 denna gärning, kall och praktiskt lagd,
 Vetenskapen söka må förklara,
 då jag själv står kärleksfullt försagd.
 Springa kring med vattenfyllda käril,
 torka prismorna kring lampans rand,
 ändå bära sken av blom och fjäril,
 av en våg som glittrar vid sin strand.
 
Fönstrens vadd hon hastigt låter fara,
 andas rutan klar i denna stund,
 för att strax därpå med händer snara
 gnida kopparkrukans matta rund.
 "Karl den tolftes likfärds" alla kanter
 putsar hon vid bostons glada sång.
 Ljuvt nog vore för de blå drabanter,
 om de kände handens mjuka gång.
 
Medan vårens blåstar glada dirra
 uti takens telefontrådssträng,
 byråns katt utav porslin ses stirra
 tankfullt ned på Fridas spring och fläng.
 Nu min ängels hand med hammarn bankar
 broderiet fast vid lätta dån:
 "Lägg inunder tröskeln tunga tankar
 och din hatt och stav i stuguvrån". 
 
Ej med bitterhet om livets lotter
 talar jag med kärleksrösten min,
 men jag jämför Rådmans milda dotter
 tryggt med Frida, så till sätt som sinn.
 Sade härskaren i frack och orden:
 "Tag Astrea du, min dotter fin",
 flydde jag till Frida in på gården,
 där hon jagar mal bakom gardin.
 
Vardags vind vid hennes ruta viner,
 vardags damm står tätt i hennes fjät,
 ändå något änglaaktigt skiner
 omkring Fridas huvud, medge det!
 Där hon syns bland spannar och bland pallar,
 kungligt strålar hon vid rök och dropp.
 Ändå står ej Frida, vad man kallar,
 på vår samhällssteges högsta topp.

"Släpp fångarne loss, det är vår!
 Var mänska i sin själ
 i grunden vill så väl!"
 Åh, aldrig jag tror, alt det går
 av sociala skäl,
 av sociala skäl.
 Men -- gärna för mig! Om jag konstapel vore,
 jag öppnade. Nyckeln kved på Fridas milda bud:
 De komme i trav, så vilda ut de fore
 och andades av luften ljum och såge vårens skrud! --
 
"Släpp fångarne loss, det är vår!
 Var mänska i sin själ vill väl,
 när grön Naturen står."
 
När natten är inne --
 (är Frida nu med på mitt resonemang?)
 förskräckes vart sinne:
 En klämtning i kyrktornet klang!
 Och bort emot söder
 en pelare rök står mot himmelens grund,
 det pyr, och det glöder,
 och brandkåren bullrar på stund! ...
 
"Släpp fångarne loss, det är vår!
 Var mänska i sin själ vill väl,
 när grön Naturen står."
 
Och Rådman är vaken;
 vid fönstret han skakar för kylande vind.
 I skenet från staken
 står dottern så bleknad om kind.
 En dörr börjar dundra.
 Ur mörkret framstörtar en svartskäggig man:
 "Tag hit ett par hundra!
 Nu brådskar det, gubbe, minsann!" ...
 
"Släpp fångarne loss, det är vår!
 Var mänska i sin själ vill väl,
 när grön Naturen står."
 
Med fickorna fulla
 av pengar han rusar mot dörren och lyss,
 men vänder: "Min pulla,
 ro hit med en smällande kyss!"
 Den gamle, han ryter,
 så blodet hos boven blir kallt som en is,
 och luft honom tryter:
 "Tag hellre min silverservis!"
 
-- Släpp fångarne loss, det är vår!
 Var mänska i sin själ
 i grunden vill så väl!"
 Jag tvekar, som Frida förstår,
 av sociala skäl,
 av sociala skäl.
 Dock, gärna för mig! Om jag konstapel vore,
 jag öppnade. Nyckeln kved på hennes milda bud.
 Men stunden därpå jag brått från staden fore,
 och mina händer tvådde jag för följderna -- vid Gud!
 
"Släpp fångarne loss, det är vår!
 Var mänska i sin själ vill väl,
 när grön Naturen står."

Frida till ro sig lagt.
 Månen skiner
 uti sin största prakt
 på hennes fönsterplåt.
 Ack -- som jag alltid sagt:
 När små jasminer
 dofta i vårens vakt
 blir vek mitt hjärtas låt.
 Kunde en kärlekstakt
 vid dessa små gardiner
 gnolas av mig försagt
 till spanska lutors gråt! . . .
 Frida till ro sig lagt.
 Månen skiner
 uti sin största prakt
 på hennes fönsterplåt.
 
Älvan sin hamn har fällt.
 Blusens klängen
 blomma nu matt och snällt
 på stolen denna stund. 
 Ängeln sin sko har ställt
 inunder sängen.
 Rosigt tapetens fält
 vill hägna hennes blund.
 Kanske hon skådar sällt
 den friska sommarängen,
 medan en fågel gällt
 sitt kvitter slår i lund . . . 
Älvan sin hamn har fällt.
 Blusens klängen
 blomma nu matt och snällt
 på stolen denna stund.
 
Hennes gardin jag fann
 ljus med ränder:
 Flicka med vattenspann
 och alp, så blå och skön.  
 Ståtlig jag ser en man
 med vita tänder;
 tuppfjädern vickar grann
 i jägarhatten grön.
 Hunden i stramat band
 sin nos mot alpen vänder.
 Mannen nu ser ett grand
 på flickan som i bön.  
Hennes gardin jag fann
 ljus med ränder:
 Flicka med vattenspann
 och alp, så blå och skön. 
 
Kvinnan vid skogens rand --
 drag så veka! --
 lyftat sin runda hand.
 (Med Frida likhet rår). 
 Önskar, från Sveriges land
 vi flytt att leka
 där, som i snön ibland
 den ädla blomman står!
 Här uti månens brand
 -- vad tjänar till att neka! --
 glömmer jag Vardags strand
 och drömmen vingar får.  
Kvinnan vid skogens rand --
 drag så veka! --
 lyftat sin runda hand.
 (Med Frida likhet rår).
 
Frida till ro sig lagt --
 månen skiner --
 anar ej vad jag sagt
 i tysthet på min stråt.
 Uti sin största prakt
 de små jasminer
 bakom staket stå vakt
 liksom i ömt försåt.
 Sakta är vindens takt,
 så blitt i natt han viner;
 blomflarn han hopabragt
 på gatan, blank och våt . . .
 Frida till ro sig lagt
 -- månen skiner --
 anar ej vad jag sagt
 i tysthet på min stråt.

Jag minnes mycket väl en sång, jag gnolade,
 då böljan spolade
 med solbeglänsta stänk vår vita båt,
 då tiden låg i blomster och sig solade
 och sken och mådde gott i sommarns ståt.
 En liten sång, som gjord av vingsus svaga.
 Den handlade om fjärilen från Haga.
 
Och båten gled på vattnet, klart och strömmande,
 och åran, sömmande
 små silveröglor, dök i böljan sval.
 Jag talte mellan tonerna så drömmande
 om detta glada Sjuttonhundratal.
 Förlät dess flärd och karaktärer svaga
 för glädjens ros, som blommade på Haga,
 
Varenda väldig bubbla, som kom flyende
 blev till ett hyende,
 en kudde under vattengudar små.
 Men Frida, som satt rosig, lugn och syende,
 å toften (med en gullgul ådring på),
 hon märkte ej gestalter, som sig tvaga
 liksom najaderna i sjön vid Haga.
 
Jag såg en festlig tid i tanken blånande,
 av Diktarn lånande
 sitt leende vid hulda lutors språk.
 Då säger Frida något så förvånande:
 "Nog var den diktarn ändå ekivåk?"
 Jag stilla log, jag ville ej beklaga,
 jag endast sjöng om fjärilen på Haga.
 
Jag mig betvingade och sakta gnolade,
 och böljan spolade
 och gungade vår båt i sommarns vind.
 Då kom en fjäril fladdrande, som solade
 sig vit och skön tätt intill Fridas kind
 i avsikt att förtjusa och betaga.
 Han hälsade från fjärilen på Haga.

Njuta, bara njuta!
 Njuta, utan sluta,
 så var sed i Gustaf tredjes år.
 Dricka, spela luta,
 med raketer skjuta.
 Glamm vid dans i damm från pudrat hår!
 När man vaknat nyss i rosigt morgonsken, --
 vips! -- en silkesstrumpa på sitt ben!
 Ned för trappan kuta,
 till en krog att njuta!
 Hornet klang i gatorna,
 och stråken ven.  
 
Kungen själv, så glader,
 var all festens fader.
 Jämt i kabinettet fann han på
 dräkter, långa rader,
 än med ess i spader,
 än med knektar, röda hackor små.
 Ropade på franska till sin kammarvakt:
 -- Kläd mig till kines i största prakt!
 Fler musikparader!
 Glad är landets fader!
 Rappa dej! Du hörde väl,
 vad jag har sagt!" 
  
 Men ibland bak vågen
 utav glädje låg en
 list i denna stora diplomat.
 Sändebudet såg e'n
 stå där nöjd i hågen,
 men på botten grodde allt hans hat.
 Dörren stängdes, -- handen glittra vid hans vink --
 ensam stod han dyster med sitt smink.
 Gyllne spegeln såg e'n
 sträng och mörk i hågen. --
 Kupper han planerade
 vid lutors klink. 
 
Stadsbon under tiden
 söp och stöp i siden.
 Vinet störtade som regn i rött.
 Alltid gick det unnan:
 -- "Skaffa mer i tunnan!
 Laga det blir riktigt starkt och sött!"
 Men i skogen täck, invid den klara flod,
 bryggde bonden själv en dricka god.
 Som en korkskruv vriden
 röken steg i friden.
 Kopparkitteln puttrade
 så röd som blod. 
  
 Njuta, bara njuta,
 låta vinet spruta.
 Njuta, slå på luta
 dag och år,
 Huru det skall sluta,
 när man ej vill pruta
 på sin lystnad, var och en förstår!
 Synd om Gustaf tredje dock jag tycka skall.
 Gott hans huvud var i alla fall.
 Soln -- på slottets ruta
 huld sitt guld sågs gjuta.
 Rosorna, de regnade
 kring tronens pall. 

Ja, du kommer till slut,
 bleka Dödens minut,
 då med granris min port blir prydd,
 då min fönstergardin
 utav blommig satin
 blir på mitten ihopasydd,
 då min hand har en ros i förvar,
 om vars doft ingen aning jag har.
 Ja, du kommer till slut,
 bleka Dödens minut,
 då jag vilar så gömd och skydd.
 
Stärkta veck överallt.
 Allting skiner så kallt.
 Kandelabern, den hyrda, bär
 sina ljus utan glans,
 och den svartaste frans,
 som fanns köpa, den finnes här.
 Våta kinder sig skymma i flor
 såsom rosor i dimma, jag tror . . .
 Stärkta veck överallt.
 Allting skiner så kallt
 där, som Döden med lien är.
 
Under klockornas vin
 in de bära terrin
 på en blåmanglad duk, så ren.
 Solen, blek bak gardin,
 slår i glaskaraffin
 ned en stråle med gullgult sken.
 Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
 alla dunsta de malpappers doft.
 Under klockornas vin
 in de bära terrin,
 en glaserad, med blom och gren.
 
Snart står kammaren kall
 med sin svartklädda pall,
 tom och dragig och väldigt arm.
 Något bortrivet blad
 av en krans far åstad
 för ett vinddrag från fönstrets karm.
 Ute höras de pulsa i snön
 under klockornas ängsliga dön.
 Snart står kammaren kall
 med sin svartklädda pall
 och en bårduk på stolens karm.
 
Allt för mycket besvär . . .
 Jag så föga begär.
 Bättre varit, att falla få
 som ett blad faller ner,
 virvlar runt och beger
 sig till vila bland stoft och strå.
 Daggen faller, och frosten gör vitt,
 snart är bladet i smulor förspritt.
 Allt för mycket besvär . . .
 Jag så föga begär
 utav klockor och sånger då.
 
Ja . . . men har du en ros,
 kan du lägga den hos
 mig på kullen, när dock du går
 vägen strax där förbi
 under fåglarnas skri,
 medan sommarn, den glada, rår.
 Kan min ande med dimfingrar då
 vänligt vinka -- nog görer den så!
 Som en fjäril, som vind
 vill jag röra din kind
 ibland kors och bland snäckor små.

Rödklädda stalldrängar ivriga streta,
 de svettas, arbeta,
 ty tiden är sen.
 Släpa en ståltråd och hammare leta,
 så blanka och heta
 i lampornas sken.
 Blek direktören, med gnistrande ringar,
 ridspöt i handen helt orolig svingar.
 Säger så värdig:
 -- Allt er no fertig . . ."
 Rödklädda drängar försvinna med fart.
 -- Allt er no klart,
 Allt er no klart."
  
 Skynket sig klyver. I pärlor och vitt
 dansar miss Dassy till rundelens mitt,
 spritter med benen och niger med smak
 och kritar sin sko där bak.
  
 Mild hennes hälsning till bänkraden går,
 kyssar hon kastar med flygande hår.
 Bastuban högt invid tälttaket grå,
 den taktar så ömmande då.
 
  Se, hur miss Dassy, den milda, sig svingar,
 så ståltråden klingar
 och sänks vid ett hopp.
 Prövar med foten -- en stalldräng hon tvingar
 med blicken: Han bringar
 mer krita dit opp.
 Frida, nu dämpar sig bastuban mera!
 Milda miss Dassy skall livet riskera.
 Sakta hon skrider,
 framåt hon glider
 liksom en ängel på stråle av sol.
 Fladdrande kjol!
 Fladdrande kjol!
 
Plötsligt de öppna en gyllene bur.
 Duvorna flyga så matta därur,
 flaxa med vingarne, susa och slå.
 Snart fåglarne fäste få.
  
 Dassy, den sköna, har lagt sig till ro,
 vilar så vit på sin glittrande bro.
 Duva i handen och duva i bår
 En duva på bröstkullen går.
 
Stalldrängen nedanför, ängsligt han vakar;
 när ställningen skakar,
 då skruvar han till.
 Plötsligt vid taket en trumvirvel brakar,
 så Frida sig makar
 mig närmre intill.
 Storögd miss Dassy ses ligga däroppe
 tills direktören hörs ropa: "Na! Hoppe!"
 Duvorna flaxa,
 Dassy ses saxa
 benen så snabbt. Hon i sågspånet står.
 Flygande hår!
 Flygande hår!
 
Dansande, trippande, hoppande tar
 Dassy buketten, som vinande far.
 Larm uti cirkus! En åska, som går!
 Och tältduken ängsligt slår.
  
 Fin, societeten åt ljuvhetens bild
 klappar, och Rådmannen småler så mild,
 men direktörens förvildade son
 han skriker: "Nu spricker trikån!"
 
  Frida, ej vredgas, ej händerna knyta,
 ej glädjen förbyta
 mot sorgernas hamn!
 Bildningen ofta är endast en yta,
 det må ej förtryta.
 Jag nämner ej namn . . .
 Synen, den milda, förblir i vårt minne,
 sköna miss Dassy skall stanna därinne.
 Blid får den ljuva
 smeka sin duva.
 Titta! En pajas i sågspånet sprang:
 "Si maj en gang!
 Si maj en gang!"
 
Bastuban taktar den valsen, så öm,
 Frida ser Duvornas drottning i dröm.
 Pajasens språng ibland sågspån, som yr,
 ej hennes öga bryr.
 
Rödklädda drängarne inrusa snart,
 framrulla blommiga mattor med fart.
 Blixtrande vändes, vid muller och dön,
 bastuban, väldig och skön.

("Vårt land, vårt land . . .")
 Laga, Frida säkert ser dem!
 Böj den kvisten undan strax!
 Ledarn hastigt tecken ger dem.
 Basen ryter blek som vax.
 Från en grav han ljudet hämtar.
 Ovan kragens låga rand
 skymtar, när hans stämma klämtar,
 adamsäpplet blekt ibland.
 
("Vårt land, vårt land . . .")
 Under gullregnträdets klasar
 står tenoren trind och skär.
 Fin hans vita halsduk frasar.
 En korall till mun han bär
 under gullmustaschens slöja.
 Nu den blir en purpurprick!
 Läckra kvar hans toner dröja
 ännu några ögonblick.
  
 ("Vi älska vå . . .")
 Societeten under tiden
 bakom skyttars leder står,
 klädd i sammet och i siden
 än till Höst och än till Vår.
 Rådmans dotter, mild Astrea,
 slantar bär kring hår och hand.
 Klädd hon är till Moder Svea,
 säljer lyckobrev ibland.
 
("Vårt land, vårt land . . .")
 Frida! Bortom sångarbrösten,
 som sig häva, sänka så,
 glimmar denna ögontrösten
 vår kanal med båtar på.
 Upp- och nedpåvända segel
 darra skönt med ring och rand
 uti sommarns vattenspegel,
 klarblå spänd från strand till strand!
 
("Vårt land, vårt land . . .")
 Gröna trän i molnig klunga
 susa över folkets här.
 Röda parasoller gunga
 under gren, som blommor bär. --
 Ledarn knäar -- upp han rusar:
 "Schy", han väser, sträcker hand...
 Trotsigt, vilt från kören brusar
 slutet på "Vårt land, vårt land".

Våran bas så grannt kan sjunga,
 som en klocka stämman slår.
 Glömmer hemmets sorger tunga,
 när i körens krets han slår.
 Glömmer svarven, som han jämt får trampa,
 trampa, stampa
 under snäsor genom mulna år.
 Blek han blickar upp mot salens lampa,
 svalget öppnas, adamsäpplet går.
 
Solo:
 "Lilla fågel, sjung i linden!"

Kör:
 "Sjung i linden,
 sjung i linden!"
 
Solo:
 "Lilla fågel, sjung ur bräddfyllt bröst . . .!"
  
 Ljuvt tenoren, mjuk som sommarvinden,
 toner smältande till basens tröst.
 
Ofta, Frida, stunden före
 en konsert, bland spån han står,
 lämnar frun sitt sista öre,
 där hon slamrar, vild och svår.
 Med kastrulln i hand hon börjar banna:
 -- Hemma stanna
 får jag jämt, när "herrn" på fester går!"
 Tålig basen rynkar knölig panna,
 Sorgens bild i frack och lurvigt hår.
 
Solo:
 "Ro och stillhet nu sig sänker."
 
Kör:
 "Ro sig sänker!
 Ro sig sänker!"
 
Solo:
 "Stillhet över slott och koja rår . . ."
  
 Vår tenor med rösten ljus, som blänker,
 stänker balsam milt i basens sår.
 
Rev gardinen nyss i trasor,
 stämjärn hon i golvet slog!
 Snickarn, van vid hemmets fasor,
 mild, med nubb i munnen, log.
 -- Ge' dej ut å ödsla flera pengar!
 Alla drängar
 sjunger i den körn', det vet jag nog!"
 Buller, muller, vita ögonblängar!
 Basen stilla fracken på sig drog.
 
Solo:
 "Sköna syner för mitt öga . . ."
  
Kör:
 "Sköna syner!
 Sköna syner!"
 
Solo:
 "Sköna syner rör mitt öga stå."
  
 Vår tenor vill basen kungligt löna:
 Smäktande och ömt hans toner gå.
 
Värst det var på "Sångardagen".
 Hon vid dörren stod på vakt,
 medan salen, genomdragen
 utav flaggor, sken av prakt.
 Väste upp till Ledarn, med sin pipa:
 -- Jag ska knipa,
 eran bas, den fina herrn, där står!"
 Ledarn häftigt pinnen syntes gripa,
 luften klöv: En klang mot taket går!
 
Solo:
 "Fridens ängel stilla skrider . . ."
 
Kör:
 "Fridens ängel
 stilla skrider."
 
Solo:
 "Står med öppen famn vid Kvällens dörr . . ."
 
Ljuvt tenorn för våran bas, som lider,
 sjunger tröstande som aldrig förr!

("Sån--ga--re!")
 Små glasen de ställa.
 Nu dörrar börja smälla,
 och basar bullra barska
 i rummet strax invid.
 Och tonerna svälla --
 tenorerna, så gälla
 sig kråma och sig harska
 och lämna bordens frid.
 Och Ledarn ses taga
 åt västen för alt draga
 ur den sin silverpipa, med ljud
 av fågelkvid.
 ("Sån--ga--re!")
Det ljudet, det svaga,
 som så kan sammandraga
 en sångens storm, o Frida, lik dånet av en strid.

Ännu det surrar
 och sorlar och murrar.
 Vid fönstret stå tvänne:
 -- Säj inget om henne!
 -- Min broder förstå mej . . .
 Låt bli att förgå dej . . .
 -- Förgå mej! Vem är som förgår sej, måntro?"
 ("Sån--ga--re!")
Skynda sej, Vera,
 kom hit och servera I
 Ta inga parfymflaskor och sej genera!" --
 Men blek andra basen
 bland glittrande glasen
 går ensam -- en vålnad i Fröjdernas bo.
 ("Sån--ga--re!")
Sig skallet förvärrar:
 "Till samling, mina herrar,
 så att vi få begynna: "Sov, hulda ros, i ro!"
  
 Rökmolnen nagga
 och simma och vagga
 kring stärkveck i båga
 och kinder, som låga.
 -- Ett glas kan vi hinna . . ."
 -- Åh, Vera! O, kvinna!
 -- Nej släpp mej! Jag ropar!" Hon skrattande flyr.
 ("Sån--ga--re!")
-- Allt var för galet.
 Dom slök kapitalet.
 Jag sålde i tid, fast jag tveka i valet . . ."
 Men prövande stilla
 tenorerna drilla
 bak sorlet och bullret och röken, som pyr.
 ("Sån--ga--re!")
Sig skallet förvirrar:
 "Till samling, mina herrar,
 så att vi få begynna: "Sov, hulda ros, i ro!"
  
 Ledarn sig vänder,
 med skälvande händer
 han makar sin skara:
 -- Nå, Gyllberg? "Kan vara!"
 Tenoren försvinner,
 till tröskeln han hinner
 och gnolar så retfullt, när hastigt han går.
 ("Sån--ga--re!")
-- Sårad han blivit.
 Vem är det som givit
 ett glåpord åt Gyllberg? Är någon, som drivit? . . .
 Och ledarn går neder,
 han trugar och beder.
 Snart hyllad tenoren bland sångarne står.

 ("Sån--ga--re!")
Strax samlade alla!
 Nu slutar sorlet svalla,
 och gästerna se stilla
 mot körn, som står i ro.
 Och ledarn hörs tralla
 ett sakta: "Lalla, lalla".
 Det cisset kan förvilla.
 Den takten är ej god!"
 Hans pipa, den kvider
 och bådar brus omsider.
 Nu blixtrande med pinnen han slår en bågig bro.
 ("Sån--ga--re!")
Tenorerna nynna,
 och basarne begynna.
 Snart hela kören brusar: "Sov, hulda ros, i ro!"

Propra kör!
 Vem kan ana! Vem kan väl ana
 oron stör,
 fläktar vild uti din fana,
 där en Broders hand sig rör!
 Ingen tror, ingen tänker,
 djävulen blänker
 med ett grin
 just när friden likasom skänker
 stjärnors sken åt melodin.
 Bakom stärkveck stela
 vredgade böljor svalla.
 Ljusblåa ögon skela,
 rosiga munnar tralla;
 kören låtsas vänskap, sluten tätt,
 trillar, drillar stilla, ljuvt och lätt!
 Ingen kan ana, basen rullar så vred i grunden,
 ingen kan ana, tenoren har bitter smak i munden,
 fastän han skriker: "Glad såsom fågeln i morgonstunden."
 Propra kör!
 Vem kan ana, vem kan väl ana
 oron stör,
 fläktar vild uti din fana,
 där en Broders hand sig rör!
 
Folket lyss,
 folket tjusas, folket begrundar . . .
 Som till kyss,
 mild tenorens mun sig rundar,
 fast jag vet, den svor helt nyss. 
 Ledarns hand pinnen nappar:
 Luften han klappar,
 ringar slår.
 Men ibland han takterna tappar,
 vredgat spretar stritt hans hår.
 Nyss i saln det kackla:
 -- Blindpipor kan vi slippa!"
 -- Du vill ha körn att vackla! . . ."
 Röd sågs tenoren trippa:
 Hut! Jag bildar kör på annat håll!"
 -- Bilda du! Och drag för fan i våll!"
 Ord utav kärlek ljusa nödgas i sång man stamma
 Nog hörs tenoren susa: "Kärlek, o tänd din flamma",
 fastän han ryta ville. "Må djävulen dej anamma!" 
Folket lyss,
 folket tjusas, folket begrundar . . .
 Som till kyss,
 mild tenorens mun sig rundar,
 fast jag vet, den svor helt nyss.
 
Sångens brus
 sakta domnat. Tystnad orkanen,
 stumt vårt sus.
 Dörren stängd. På våta planen
 grälar körn i kvällens ljus. 
 Ledarn står blek om kinden,
 -- kappan i vinden
 slår och far --
 ropar till tenoren vid grinden:
 -- Tisdag, fem, vi övning har!"
 Denne gnolar bara,
 gällt han en gullton rullar:
 -- Öva din hesa skara
 tuppar! Men andra bullar
 blir det strax, när kören klyvs itu!"
 -- Inte ska du gnälla, skälla nu! --
 Andre tenorn, som står och röker på husets trappa,
 börjar på hån att hurra smått och i händren klappa,
 ropar: "Ja, krusa Gyllberg, han är ju Carusos pappa!"  
Sångens brus
 sakta domnat. Tystnad orkanen,
 stumt vårt sus.
 Dörren stängd. På våta planen
 grälar körn i kvällens ljus.
 
Propra kör!
 Jag vill lova, jag vill bedyra
 löftet hör:
 Allt till gott jag söker styra,
 medan orons våg sig rör. 
 "Vackra sky" må vi sjunga
 utan den tunga
 vreden dov.
 Blixtar, som i ögonen ljunga,
 släckas snart i Sångens hov.
 Trampar mig tenoren,
 vill jag ett handslag bjuda.
 Dundrar emot mig, svor en
 bas, skall min stämma ljuda:
 -- Trogna ädla broder, än en gång
 minns, att hjärtats nyckel heter sång!"
 Snart skall ej ondskan fradga över på alla kanter,
 enigt få åter susa, brusa kring berg och branter
 "Dåne som åskan bröder" och "Muntraste musikanter!"  
Propra kör!
 Jag vill lova, jag vill bedyra
 löftet hör:
 Allt till gott jag söker styra,
 medan orons våg sig rör.

Gör en kikare av handen, Frida,
 skåda Näckens rosor i vår vik!
 Gungande, de sida invid sida
 lyssna till sin faders harpmusik.
 Näcken är en myt, men böljans röst
 är en sanning till vårt hjärtas tröst.
 Om dess skönhet inga lärda strida,
 vågens visa är på känsla rik . . .
 Gör en kikare av handen, Frida,
 skåda Näckens rosor i vår vik.
 
Vill en Näckens ros man söka fånga,
 märkes nog hur den tillbaka dras,
 liksom snålt, av starka händer många,
 dolda under vattnets spegelglas.
 Sorlar ej var våg, ur slummern väckt:
 "Ryck ej blomman från min blåa dräkt" . . .
 -- -- --
 (Fantasin kan måla dikter långa,
 medan båten går med sakta fras!)
 Vill en Näckens ros man söka fånga,
 märkes nog hur den tillbaka dras.
  
 Vattnet ville jag beskriva även,
 ofta jag det djupt studera tänkt.
 Stundom grånar denna blåa väven,
 stundom stjärnor i dess sömmar blänkt,
 Liksom svarta korn strös ut ibland,
 skrynklor virvlas utav vindens hand,
 plötsligt mörknar ytan, så att säven
 bländgul ter sig, utav sol bestänkt . . .
 Vattnet borde jag beskriva även,
 ofta jag det djupt studera tänkt.
 
Mest jag älskar trotsig våg, som krusar
 stolt sitt hår och hög mot stranden går.
 Blanka vattnet Frida mera tjusar,
 där det lugnt kring Näckens rosor står
 med en aftonsky i spegelns ring.
 Kvinna vek! Jag tadlar ingenting!
 Lugna bröst må ej ha våg, som brusar.
 Orons sinne, orons våg förstår . . .
 Mest jag älskar böljan, när den krusar
 stolt sitt hår och hög mot stranden går.
 
Men -- alltunder det jag talar, glida
 vi vid årans slag mot stilla vik,
 där de gunga, sida invid sida,
 Näckens rosor små vid svag musik.
 Skymnings flor fördunklar sikten snart.
 Solens röda äpple föll med fart,
 böljor synas friska, mera strida . . .
 Se, den fagra bild, en saga lik! --
 Gör en kikare av handen, Frida,
 skåda Näckens rosor i vår vik!

På Richelieus tid var en fallgrop som noll,
 och en dolk liksom en leksak, ser Frida,
 och musketörens kappa bar blodbestänkt fåll,
 som fladdrade kring glimmande slida.
 I cellen, där stod munken och bakade sitt gift.
 Den fina sammetsmattan var vägen till en grift.
 En man, som buga vackert och var mjuk och timid,
 det var Djävulen på Richelieus tid.
 
Och lyste jasmin under mångloben klar,
 tycktes själva friden sträcka ut handen,
 den friden mörka sorger i mantelen bar,
 den tystnan dolde rovet och branden.
 Nu börja blommor regna. Se, bak jasminens topp
 en jesuit sig smyger på trädgårdsstegen opp!
 Om månen i en dolk begynner blixtra därvid,
 det är ingenting för Richelieus tid!
 
Baronen, han blänker och bugar sig grant
 framför Richelieu, som gnider sin haka:
 "Berätta, herr baron! Är det sant, är det sant?"
 Han stirrar i kamin, som hörs spraka,
 och rör liksom i tankar en knapp i sin tapet:
 Baronen sjönk i golvet! Varthän? Åh, ingen vet!
 "Vart tog baronen vägen?", väste Richelieu blid,
 och smög in uti salongernas frid.
 
En röd bigarrå ibland lövverket sken
 med sin imma, fin och frostig, på kinden,
 och späd grevinna bröt den från darrande gren,
 fast bladen viska varning i vinden.
 På gröna trädgårdsbänken, där bleknade hon av.
 Snart klämtar klosterklockan i sorg vid hennes grav . . .
 Den röda bigarråen, djupt i trädgårdens frid,
 den var Döden uppå Richelieus tid.
 
Han ropade korpen, som flaxar på stig,
 att de dolda ränker strax rapportera.
 Han värvade en våg för att lyssna åt sig,
 han manade ett träd: "Spionera!"
 Han Kärlek hade städslat som tjänare och sagt:
 "Hav dolken i beredskap, stå troget på din vakt!"
 Och Kärleken -- den bugade så mjuk och timid
 och blev Djävulen på Richelieus tid.

Vore jag en fransman, Frida:
 kvick i skick och hand i sida!
 Kläderna fladdra så fina,
 snövita linningar skina!
 Under skäggets svarta flockar
 munnen röd och lysten lockar,
 tandraden blixtrar och skymtar vid tjusande smil.
 Blicken från ögat, den stack som en glödande pil.
 Håret: ett mörker, som böljar för vindarnas il.
 Vore det afton, med blänkande naglar jag grepe min käpp,
 ystert en visa kom flygande över min spetsade läpp.
 Bort ifrån staden med surr och kaféer jag längtande drog.
 Mångloben sken.
 Fågeln på gren
 kvittrande kvad i den ljumma Bolognareskog.
 Där i en glänta
 ljuv ses hon vänta,
 den svekfulla franska frun. Ah, så hult hon log! --
 
Vore jag en fransman, Frida,
 kvick jag gick, med hand i sida.
 Under min väst världens varmaste hjärta slog.
 
Fastän det var sent på natten,
 syntes nog på dammens vatten
 svanornas skepnader simma --
 frasande vågringar glimma.
 Stum den franska frun vill luta
 sig emot mitt bröst och njuta.
 Endast en suck denna heliga tystnaden stör.
 Plötsligt en knäpp aven kvist bakom bänken jag hör.
 Smattrande ropar en stämma: "Jag ser er monsjör!"
 Båda vi upprusa, svanorna flaxa i skräck på sin våg.
 Bakom, med blixtrande ögon, en man ibland buskarna låg.
 Varje sekund är en oro, som sticker i hjärta och håg.
 Svekfulla frun,
 vit som ett dun,
 dånad sig sträcker i susande gräsenas våg.
 Mannen bak trä'na
 dammar av knäna,
 reser sig, smattrar med rösten: "Min maka jag såg!"
 
Fastän det var sent på natten
 tog jag artigt av mig hatten,
 räckte visitkort, som innerst i plånboken låg.
 
Timmarne som blixtar glida,
 Nu är jag beredd att strida.
 Dagen därpå sekundanter
 samlas från alla de kanter.
 Höstens bleka blader föllo,
 träden dem ej längre höllo,
 läto dem dansa sin sorgliga dans uti lund.
 Svartklädda herrar stå samlade nu i en rund.
 En tager klockan och säger: "En enda sekund! . . ."
 Mäter med benen en sträcka och räknar så sakta för sig:
 -- Tio å elva . . ." Det prasslar av vissnade löven på stig.
 Nu i min hand får jag trycka, vid blodröda bladernas fall,
 svarta pistoln,
 svarta pistoln,
 tung som en sten och som Döden så sträng och kall.
 -- Färdigt att börjat!, --
 O, jag må sörja!
 Frida, minuten är inne:
 En skakande knall! --
 
Själv jag sköt ett skott i marken.
 Fienden han sköt i barken.
 Ingen näns döda trots känslornas fräsande svall.
  
 Nu den bleka solens bränder
 målar uppå träden ränder.
 Jag och min fiende råkas,
 ädelt och artigt vi språkas:
 -- Ej monsjör vet av förfäran . . .
 -- Ah, man vill väl värja äran! --
 Milt vi förlikas, när skymningen blåfärgad rår.
 En sekundant med så likgiltigt ansikte står,
 rensar pistoler och nytraste visslingar slår.
 Kall blir i skogen att känna den susande höstvindens bris.
 Där mellan träden vi skymta i fjärran det glada Paris.
 Trygga tillsammans vi vandra i skuggan bland prasslande blad.
 Ej någon nöd!
 Ingen är död!
 Snart uti surret vi gå vid palatsernas rad.
 Strax vi i gamman
 sitta tillsamman.
 Den svekfulla frun har sig ångrat i tårarnas bad. --
 
Vore jag en fransman, Frida,
 kvick jag gick, med hand i sida.
 Lekte med hjärtan och död såsom vinden med blad!

"Säg, varför mumlar du ständigt
 och suckar du så eländigt?"
 Åh, ingenting för fröken att taga sig illa vid!
 Hon säkert gladare sällskap får om någon liten tid,
 och mera elegans vid sin sida.
 Haha!
 Jag skrattar så sardoniskt åt Frida.
 Haha!
 Men kunde jag en lättnad åt henne bereda,
 jag gärna gick och grumlade vår lilla klara vik.
 Det bubblade ett ögonblick, snart blev det lugn och reda
 bland vågorna, som frasade en sakta gravmusik.
 Ej böljan mer sig väldig bröt.
 En halmhatt på det blanka flöt.
 På strandens sten
 ett litet brev man hitta se'n
 när några dagar farit:
 "Hav tack för vad som varit!"
 
"Så hemskt du börjar att skämta!
 Jag får visst min syster hämta . . .!"
 Åh, kalla det ej hemskt, vad jag talade stilla nyss.
 En kvinna tröstande gåvan får i form utav en kyss.
 En gentleman nog gärna sig lånar.
 Haha!
 Jag skrattar så sardoniskt och hånar.
 Haha!
Men medan hopen ropar förvirrad och draggar,
 och snipors ränder virvla uti vattenbrynet grå,
 en kvinna -- nämner inga namn! -- får känna ångerns taggar,
 men blott en stund, ty utanför en gentleman ses gå.
 Men när min hand, så blek, är fast
 i sävens rot -- en rosen kvast
 får kvinnans hand!
 Hon griper den vid rodnads brand. --
 Kring mig, som ej kan tänka,
 små glada löjor blänka.
 
"Jag trycker fingret i örat,
 så jag ej mera kan höra't!"
För all den del! Men lämna den ringaste springa kvar,
 så hon får lyss till det glada sus, som gravens tårpil har.
 Ej kärlek nämns på stenen med bården.
 Haha!
 Ty "sångarbröder uppreste vården".
 Haha!
Det är en plats, så stilla, där blänkande grönskan
 hörs rassla kallt i höstetid, när bladet brandgult far.
 Den lilla finken ovanför har länge närt en önskan
 att svinga sig till Nilens land, där han en älskling har,
 men kvittrar: "Jag vill bo hos dig
 en liten tid. Så bitterlig
 du grovs i mull.
 I mull, i mull för kärleks skull . . .
 Men sov i jorden bara.
 Nu finnes ingen fara!"
 
"Och detta blott för att kappan
 han häktade på i trappan!"
 Jag ej så noga känner allt, vad han gjort och gör,
 men gratulerar min fröken till en ståtlig "musketör"!
 Jag henne ser i brudslöjan skrida.
 Haha!
 Jag skrattar så sardoniskt åt Frida.
 Haha!
Åh, gråt ej . . . Kan jag Frida en glädje bereda,
 jag gärna räcker handen till försoning än en gång . . .
 Jag fyller hennes blåa vas med rostigt grön reseda,
 jag lyss till "Rosens doft" i kväll vid vandring, ljuv och lång.
 Glöm Dödens alltför hemska bild,
 jag målade av vrede vild!
 Göm pärlor små!
 De trilla tätt ur skrinen blå . . .
 Åh, de så salta smaka . . .
 Jag tager allt tillbaka!

Vet Frida vad!
 Jag kan ej diskutera
 bland gröna blad,
 när mild vår sommar ler.
 Jag vilar glad,
 jag vill mig intressera
 i solens bad
 för fägringen, jag ser.
 Den klara bild!
 En mångfald väna flikar
 av äng så mild,
 av skog med gran och björk.
 Hör forsen, skild
 från oss av grönt, predikar
 och mässar vild
 med stämma, dov och mörk!
 
Ej ölvagn kör,
 ej bondens mjölkskjuts klingar,
 ej tjutet stör,
 från vår fabrik, så röd.
 Jag hör, jag hör,
 hur ovan oss sig svingar
 en fågelkör
 i blåst och solskens glöd.
 Konstapelns fot
 ej trampar här bland gräsen;
 vid fredad rot
 går myran kry och glad.
 Glöm Vardags hot,
 glöm bort dess gråa väsen!
 Tag hälsning mot
 från klara böljors rad!
 
Förgät ej så
 de ord, hon själv broderat,
 när sorger slå
 på orättvisans jord.
 De orden små,
 jag ofta observerat
 på lärften grå
 strax ovan fönstrets bord.
 Av rosor stänkt
 ett tänkspråk ljusblått färgas,
 med blad behängt
 det talar hjärtat till:
 "Vad rätt du tänkt
 kan ej av tiden härjas.
 Vad rätt du tänkt,
 vad du kärlek vill!"
 
Se, scener små,
 som i Naturen spelas!
 Se, moln, som gå
 på himlen av och an,
 sig sammanslå,
 att åter lätt fördelas,
 så sten och strå
 få sol, som nyss försvann!
 Bland gröna blad
 man bör ej diskutera.
 I solens bad
 nog domna smärtans sting.
 Vet Frida vad!
 Jag vill mig intressera
 i högsta grad
 för glädjen runt omkring.