Våran bas så grannt kan sjunga,
 som en klocka stämman slår.
 Glömmer hemmets sorger tunga,
 när i körens krets han slår.
 Glömmer svarven, som han jämt får trampa,
 trampa, stampa
 under snäsor genom mulna år.
 Blek han blickar upp mot salens lampa,
 svalget öppnas, adamsäpplet går.
 
Solo:
 "Lilla fågel, sjung i linden!"

Kör:
 "Sjung i linden,
 sjung i linden!"
 
Solo:
 "Lilla fågel, sjung ur bräddfyllt bröst . . .!"
  
 Ljuvt tenoren, mjuk som sommarvinden,
 toner smältande till basens tröst.
 
Ofta, Frida, stunden före
 en konsert, bland spån han står,
 lämnar frun sitt sista öre,
 där hon slamrar, vild och svår.
 Med kastrulln i hand hon börjar banna:
 -- Hemma stanna
 får jag jämt, när "herrn" på fester går!"
 Tålig basen rynkar knölig panna,
 Sorgens bild i frack och lurvigt hår.
 
Solo:
 "Ro och stillhet nu sig sänker."
 
Kör:
 "Ro sig sänker!
 Ro sig sänker!"
 
Solo:
 "Stillhet över slott och koja rår . . ."
  
 Vår tenor med rösten ljus, som blänker,
 stänker balsam milt i basens sår.
 
Rev gardinen nyss i trasor,
 stämjärn hon i golvet slog!
 Snickarn, van vid hemmets fasor,
 mild, med nubb i munnen, log.
 -- Ge' dej ut å ödsla flera pengar!
 Alla drängar
 sjunger i den körn', det vet jag nog!"
 Buller, muller, vita ögonblängar!
 Basen stilla fracken på sig drog.
 
Solo:
 "Sköna syner för mitt öga . . ."
  
Kör:
 "Sköna syner!
 Sköna syner!"
 
Solo:
 "Sköna syner rör mitt öga stå."
  
 Vår tenor vill basen kungligt löna:
 Smäktande och ömt hans toner gå.
 
Värst det var på "Sångardagen".
 Hon vid dörren stod på vakt,
 medan salen, genomdragen
 utav flaggor, sken av prakt.
 Väste upp till Ledarn, med sin pipa:
 -- Jag ska knipa,
 eran bas, den fina herrn, där står!"
 Ledarn häftigt pinnen syntes gripa,
 luften klöv: En klang mot taket går!
 
Solo:
 "Fridens ängel stilla skrider . . ."
 
Kör:
 "Fridens ängel
 stilla skrider."
 
Solo:
 "Står med öppen famn vid Kvällens dörr . . ."
 
Ljuvt tenorn för våran bas, som lider,
 sjunger tröstande som aldrig förr!