Vet Frida vad!
 Jag kan ej diskutera
 bland gröna blad,
 när mild vår sommar ler.
 Jag vilar glad,
 jag vill mig intressera
 i solens bad
 för fägringen, jag ser.
 Den klara bild!
 En mångfald väna flikar
 av äng så mild,
 av skog med gran och björk.
 Hör forsen, skild
 från oss av grönt, predikar
 och mässar vild
 med stämma, dov och mörk!
 
Ej ölvagn kör,
 ej bondens mjölkskjuts klingar,
 ej tjutet stör,
 från vår fabrik, så röd.
 Jag hör, jag hör,
 hur ovan oss sig svingar
 en fågelkör
 i blåst och solskens glöd.
 Konstapelns fot
 ej trampar här bland gräsen;
 vid fredad rot
 går myran kry och glad.
 Glöm Vardags hot,
 glöm bort dess gråa väsen!
 Tag hälsning mot
 från klara böljors rad!
 
Förgät ej så
 de ord, hon själv broderat,
 när sorger slå
 på orättvisans jord.
 De orden små,
 jag ofta observerat
 på lärften grå
 strax ovan fönstrets bord.
 Av rosor stänkt
 ett tänkspråk ljusblått färgas,
 med blad behängt
 det talar hjärtat till:
 "Vad rätt du tänkt
 kan ej av tiden härjas.
 Vad rätt du tänkt,
 vad du kärlek vill!"
 
Se, scener små,
 som i Naturen spelas!
 Se, moln, som gå
 på himlen av och an,
 sig sammanslå,
 att åter lätt fördelas,
 så sten och strå
 få sol, som nyss försvann!
 Bland gröna blad
 man bör ej diskutera.
 I solens bad
 nog domna smärtans sting.
 Vet Frida vad!
 Jag vill mig intressera
 i högsta grad
 för glädjen runt omkring.