I utvärdshusets trädgård lyktor skina,
 men ovanför har himlen lampan tänt.
 Åh, så kinesisk verkar månen fina,
 när emot oss hans anlete är vänt!
 Men runt kring denna himlakroppen, duven,
 där stå mot rymdens mörka sammet blå,
 de tusen stjärnors vita knappnålshuven,
 som lysa ned på sandens      (cello)
 snäckor små.
 
Uppå estraden, bakom blom, som glöda,
 vi se en ensam man i mörk kavaj.
 Han kramar ömt violoncellen röda,
 som darrar fram den sången "Träumerei".
 Hans bleka hand är spärrad över strängen,
 och fingret skakar för var ton, så rund.
 Än är det som ett sus på sommarängen,
 än som en källa porlar      (cello)
 i en lund.
 
Då: liksom stelnar allt, och lyss till sången.
 En dvalans bild från Rosimundas hus:
 Serveringsfröken styvnat har på gången
 med lyftad bricka, fylld av stjärnors ljus.
 Och Rådman, framåtlutad, stödd på käppen,
 med rosig kind och silver i sitt hår,
 ett leende han bär på stolta läppen,
 som nog Musikens ängel      (cello)
 väl förstår.
 
Men plötsligt -- mitt i denna djupa dvala
 en röst hörs bullra över vita bord:
 -- "Kom hit, min pulla, så jag får betala!" --
 I denna stund min tunga saknar ord.
 I vrede våndas alla ljusa hattar,
 och Rådman ryter genom trädgårn: "Tyst!"
 När mannen i bersåen hånfullt skrattar,
 blir Frida blek liksom en      (cello)
 marmorbyst.
 
Och ögon blixtra än, cigarrer blossa
 i vredens iver över bordens rad,
 når kyparn smyger bort att oss förlossa
 från syndarn, dold bakom bersåens blad.
 Ett mummel hörs, som väcker lätt förfäran,
 när mannen gäldar vad han nyss förtärt.
 Men kyparn varnar: "Solo på begäran!
 det solot har ju Rådman      (cello)
 själv begärt!"
 
Dock -- under tiden, trots den oron grymma,
 vår musikant med hår i sakta svaj,
 vid fingerhopp, som klara strängar skymma,
 till slutet nått på sången Träumerei.
 Och liksom balsam gör i smärtans timma,
 så sänder sista tonen lugn i sinn.
 På blanka brickan visst en tår syns glimma . . .
 Förlåt mig, ädla Frida,      (cello)
 den var min!